De svenska deckarna har länge varit i ropet och i mina ögon tycks de ha en orubblig position bland de svenskspråkiga läsarna (och lyssnarna). Titlarna översätts och går på export – förvånansvärt många når den finska bokmarknaden.

Jag tillhör inte längre deckarförfattarnas främsta supportrar men ibland slinker en kriminalroman ner i kassen efter en sväng på biblioteket. När så sker går jag hem med en undran om någon kan överträffa böckerna av John Le Carré som gör mig både blind och döv för omvärlden.

När det gäller Mörka vrår är det förstås dumt att jämföra med skildringar av internationella underrättelsetjänsters komplotter. I stället läser jag med ökad nyfikenhet om orterna i Hälsingland, där Lina Arvidsson placerar sin huvudperson Annie efter en inledande tid i Tumba, söder om Stockholm. Ett nytt liv ska börja i den enorma bostaden i djupet av skogarna. Bort från den bullriga tunnelbanan och enrumslägenheten som hyrs i andra hand. Annie tar steget tillsammans med pojkvännen William, en socionom med hjärtat på rätt ställe, vilket gör saken enklare.

Hjärtat på rätt ställe. Jo, så är det med många av personerna inledningsvis … Sen tar spänningsromanen ett starkare grepp. Telefonsamtal besvaras i enskildhet. Familjefadern som ingen vill prata om när Annie frågar i största allmänhet. Svärmors generösa värme som omvandlas till kantig konversation.

Intrigen som ringlar sig fram är inte förutsägbar, vilket jag blir glad över. Arvidsson följer visserligen deckargenrens vanliga sätt att presentera sina personer i form av korta beskrivningar med den allvetande författarens perspektiv. Men efter att de etablerats får de liksom en egen självständighet. Samspelet mellan personerna utvecklas och inte alls enligt förväntade mönster. Det är ju kul!

Samma sak gäller miljöbeskrivningarna. Trots att många scener fylls med oktoberregn uteblir känslan av att författaren trampar vatten. Platserna i närheten av Järvsö och Bollnäs är nog exakt så här våta när höstens lågtryck väller in. Inte precis alla hoppar av lycka om regndagarna bara fortsätter dag ut och dag in. Igenkänningen finns nog oavsett var man bor i Sverige, tänker jag.

Lättad konstaterar jag hur Lina Arvidsson undvikit att skriva avsnitt i kursiv stil för att gestalta förövaren. Sådana stilgrepp tröttnade jag på redan på 1990-talet. Fräsch känns också berättelsens ofördärvade blick på tonåringar. Hur och varför är onödigt att berätta, men den som läser tror jag kan förstå vad jag menar.

Arvidsson visar förståelse för komplicerade relationer, vilket får mig att tänka på den berömda inledningsraden i Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Efter att ha läst den första boken i en kommande svit, är det sannolikt att även uppföljaren hänger med hem i bokkassen från biblioteket när tillfälle uppstår.