Recension

: Blåmärken
Blåmärken Lina Arvidsson (1979-)
2020
Lind & Co
9/10

Hemmet är verkligen den farligaste platsen

Utgiven 2020
ISBN 9789179032920
Sidor 357

Om författaren

Lina Arvidsson är journalist, född 1979 och bosatt i Stockholm. Som författare debuterar hon 2019 med spänningsromanen Ett hem att dö för.

Sök efter boken

När jag recenserade Lina Arvidssons debutroman Ett hem att dö för så avslutade jag med:

”Arvidssons debut står utmärkt på egna ben, men är också ett löfte om ett fortsatt skrivande som kan bli verkligt bra när hon fortsätter att växa in i sitt författarskap.”

Jag älskar att ha rätt.

Med Blåmärken återvänder Arvidsson till en del av de teman som fanns i hennes debut. Även denna huvudperson har arbetat inom hemtjänsten, och även denna gång är det på samma gång en spänningsroman och en ganska lågmäld berättelse. Och återigen konstateras det som är bokens tagline: hemmet är den farligaste platsen. Men jämfört med Ett hem att dö för, så finns en större komplexitet, fler välskrivna bikaraktärer, och en mindre förutsägbar berättelse.

Boken följer Stella – en ung kvinna som lever tillsammans med en man som gör henne illa. Spelet mellan dem, där Stella ständigt är på helspänn, livrädd för att väcka hans vrede, är obehagligt väl skildrat. Pojkvännen Samuel är nyckfull och oförutsägbar. Han kastas mellan öm tillgivenhet och kall ilska, och på något sätt är det alltid Stellas fel att han är arg och att han slår.

Isolerad utan mycket till skyddsnät, och insnärjd i sitt förhållande, ser Stella ingen väg ut. Det ändras plötsligt när Maj – en av hennes brukare från tiden i hemtjänsten – dör, och testamenterar sin våning till Stella. Plötsligt har hon någonstans att ta vägen, som Samuel inte vet om, och efter en särskilt svår misshandel lämnar hon till sist Samuel och gömmer sig i våningen. Tyvärr är det inte så lätt att lämna ett misshandelsförhållande bakom sig, och dessutom är det något besynnerligt med det nya hemmet.

Inget hände när jag tryckte på lysknappen och fönstret var täckt av en rullgardin eller filt. /…/ Jag trevade mig fram mot den smala springan av ljus från fönstret. Det stod saker i vägen, möbler, lådor kanske. Jag sköt undan något tungt och sträckte mig fram mot fönstret. Handen fick tag i det som täckte det – jo, det var en tjock ullfilt – och drog. Med en skräll åkte filten i golvet då den tog gardinstången med sig i fallet. /…/

Rummet var litet och belamrat med sängar. Träsängar stod på högkant mot väggen, en våningssäng med metallram stod mitt i rummet, det var den jag knuffat undan. Flera tältsängar i orange och brunt med rostiga fjädrar låg i en hög i ena hörnet. I hörnet på motsatt sida stod madrasser hoprullade och hopknutna med grova snören.

Vad hade Maj gjort härinne?

En excentrisk granne dyker upp, med en lägenhet full av lampor – ”till minne av hennes man som var lampförsäljare”. Medan Stella lär känna henne försöker hon komma ihåg vem hon var innan hon blev tillsammans med Samuel, och ta reda på vad det egentligen var som pågick hemma hos Maj, som krävde ett rum fullt av sängar och fick grannar att klaga på oväsen. Och hur ska hon hantera att Samuel finns där ute och har lovat att aldrig släppa taget om henne? Som en skugga över berättelsen vilar ett tjechovskt gevär i form av några cyanidkapslar från andra världskriget.

Till en början trodde jag att Blåmärken skulle visa sig vara en skicklig men nedslående skildring av våld i nära relationer, men snart blir den mycket mer än så. Berättelsen är spännande, medryckande, och låter en som läsare aldrig riktigt slappna av. Jag praktiskt taget sträckläser den.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2020-11-29 21:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8276

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?