Det är härligt att direkt efter en bok bara kunna dyka ner i fortsättningen. Att få följa de där karaktärerna man lärt känna och få svaret på den där kliande cliffhangern. Därför njuter jag när jag slår ihop Vredens tid och i nästa andetag öppnar Nirvanaprojektet, som är del två av Stefan Tegenfalks ambitiösa kriminaltrilogi. Berättelsen har vidgats och vi får följa med till Frankfurt där ett gäng vetenskapsmän blodigt tas av daga. De har samröre med den försvunne svenske forskningschefen Leo Brageler som är skyldig till flera råa mord. Kriminalkommissarie Walter Gröhn och hans unge adept Jonna de Brugge jobbar återigen tillsammans. De misstänker att Leo Brageler hålls fången, men av vem? Och varför? Under tiden uppstår misstankar om en läcka i utredningen. Någon inom poliskåren verkar göra allt för att förhindra att Brageler hittas. Snart förstår man att morden som Brageler är skyldig till bara är en liten del av något mycket, mycket större…

Samtidigt är den korkade flåbusen Hedenhös i farten. Han blir alltmer trängd och desperat och snart har vi ett rafflande gisslandrama där kommissarie Walter Gröhn bokstavligt sitter som klistrad vid hönshjärnan Hedenhös. Min favorit från Vredens tid, den tvålfagre, självgode journalisten Jörgen Blad har tyvärr inte särskilt stort utrymme. Han fladdrar förbi och får göra sitt scoop. Däremot får vi reda på mer om den cyniske Walter. Hans trasiga själsliv blottas, och hans och Jonnas relation djupnar. Jonna träffar även kärleken i en arkeolog som figurerade som vittne i den förra boken. Det visar sig att den unga fröken är en knepig, nyckfull typ, och jag förstår ärligt talat inte varför arkeologen stannar kvar. Själv skulle jag ha dumpat henne för länge sedan.

I Nirvanaprojektet breddas historien. Vi förstår att forskningen kring Drog X som vi nosade på i Vredens tid är del av något mycket större. Något så svindlande att det nästan blir ogripbart. Och det är här problemen börjar. Historien har vuxit så mycket att den spricker, och jag hänger inte med. Ibland tror jag nästan att det saknas sidor för hålen i berättelsen blir förvirrande. Det är som om ingen av de inblandade, inklusive författaren, vet vad de håller på med. Utredningen trampar vatten och likaså historien. Ibland önskar jag rentav att alla ska drunkna så att jag kan slå ihop boken och göra annat. Mot slutet hämtar dock historien upp sig och saker och ting faller något så när på plats. Vi lämnas såklart med ännu en cliffhanger. I september släpps den tredje och avslutande Den felande länken.