Lova och prisa förlaget IT-Lit, gott folk! Att de både har den goda smaken och uthålligheten att ge sig på att översätta Nino Haratischwilis senaste roman Bristen på ljus (685 proppfulla sidor!) är lika delar fantastiskt och underbart för er som inte kan läsa på tyska.

Nino Haratischwili är född i Georgien men lever sedan många år i Tyskland och skriver sina omfångsrika romaner på tyska. Genombrottet kom 2014 med Det åttonde livet (Till Brilka), på svenska 2021 på samma förlag, och där berättar hon om åtta personer ur samma familj i Georgien. Vi får hänga med i Georgiens svindlande historia från år 1900 fram till våra dagar. Det är omöjligt att inte beröras av de liv som levs i Tsarryssland, i Sovjet och i den sönderfallande unionen och efter det i det självständiga Georgien.

Även Bristen på ljus handlar om Georgien, men nu börjar historien på 80-talets slut och tar oss fram till typ idag. Berättaren är Keto och handlingen kretsar kring henne och hennes tre vänner Dina, Nene och Ira. De växer upp i ett vacklande självständigt Georgien där den starkes lag gäller, där krigshandlingar, vapen och heroin bestämmer hur livet ser ut. Keto och hennes vänner försöker navigera mellan dessa parametrar och de har gudeskelov varandra att hålla i när det svajar, för de vuxna är inte mycket att lita på. De flesta vuxna har tappat kompassen och vet inte vart de ska vända sig. De unga har aldrig haft någon, så de tar ut nya vägar allteftersom livet kränger. Det frestar på att leva på det sättet, det kostar kraft och all energi de kan uppbåda.

En del av romanen utspelar sig i nutid där Keto, Nene och Ira ses på en retrospektiv utställning av Dinas fotografier i Bryssel. Det var länge sedan de sågs och de har en hel del ouppklarat mellan sig. Det var komplicerat att växa upp i Tbilisi under 90-talet och man skulle kunna säga att de fyra vännerna valde olika överlevnadsstrategier. Dina var den frihetsälskande kämpen som försökte hålla världens grymheter på avstånd genom att betrakta dem genom en kameralins. Nene fick sin rörelse- och handlingsfrihet begränsad av sin farbror, den allsmäktige gangstern Tapora, men med charm och list skapade hon sig sina egna nischer. Ira var extremt duktig i skolan och bestämde sig för att studera juridik för att hjälpa till med att få hemlandet på fötter. Keto ritade, ritade och ritade men lärde sig att renovera konst istället för att skapa egen. För att göra det hela än mer komplicerat, var Ketos bror Rati och Nenes bror Zotne inte bara konkurrenter i maffiosovärlden, utan båda besinningslöst förälskade i Dina. Keto var kär i Lewan, Nene var kär i Lewans bror Saba och Ira, hon älskade Nene.

Som ni förstår är det ingen enkel historia. Det finns mycket att berätta och Nino Haratischwili gör inget hafsverk utan berättar lugnt och metodiskt. Hon växlar mellan Bryssel och Tbilisi, går tillbaka och fram igen i tiden och tappar aldrig tråden. Och som läsare tappade jag inte heller tråden, men kom på mig själv med att önska att berättelsen skulle vara mindre smärtsam, att historien skulle vara lite snällare mot Keto, Dina och de andra. Men jag tyckte att slutet innehöll hopp – och det är jag oändligt tacksam för!