Med Öster om avgrunden har Thomas Engström kommit till det avslutande väderstrecket i sin kvartett om Ludwig Licht, och den inbyggda begränsningen i titlelnamnen låter honom sluta när det är som bäst. Även om jag både tror och hoppas att vi kommer att se mer av författaren så behålls onekligen realismen av en viss sparsamhet, och fyra böcker är precis lagom. Risken hade annars varit att Licht blivit någon form av oglamorös James Bond som bara kör på, i film efter film. Fast bäst före-datumet sedan länge passerats.

Det är främst två aspekter av Thomas Engströms kvartett som sticker ut: det om inte helt unika, så i vart fall ganska ovanliga greppet att en svensk thrillerförfattare skriver historier som helt och hållet saknar koppling till Sverige, samt att de dagsaktuella händelserna har en så dramaturgiskt stark koppling till kalla krigets dagar. Det första är väl egentligen inte mer än ett konstaterande, om än ett uppfriskande sådant. Vad gäller kalla kriget-dramaturgin så byggs den upp av huvudkaraktärernas senioritet: de har just den där grundläggande cynismen för agenter på fältet, de som möter en realpolitisk verklighet som är ljusår ifrån de högre mål de någonstans tror, eller i vart fall trott, på.

Nu är förvisso inte cynikern Ludwig Licht någon idealist, och var inte ens det under sina fornstora dagar. Då verkade han som agent inom Stasi men förrådde samtidigt sitt land till CIA. Nu verkar han i den CIA-sponsrade privata sektorn och gör det för lönen. Det är väl i vart fall det motiv han ger till den lilla krets som känner honom, men också det han intalar sig själv. Samtidigt är själva spelet också både en lockelse och någon form av livsförlängare, då alternativet för den ganska nedgångne alkoholisten ändå är en för tidig död. Därtill anar man att det finns en form av känsla för gott och ont, även om detaljerna kan vara lika luddiga då som nu. Visst kan det stundtals vara lite tröttsamt med cyniska agenter (eller för den delen kriminalare) som dövar sina demoner med cynism och rejäla mängder sprit; med Ludwig känns det ändå som en ganska trovärdig livsform. Och när han ibland känns lite väl mycket som den deckarkliché han på många sätt är, så kan man ju ursäkta honom med klichén om uppväxten.

Intrigerna i kvartetten har varit av skiftande slag, men hela tiden trovärdiga och utspelats i väl beskrivna miljöer. I den inledande boken Väster om friheten var det Berlin, med motståndare från ett lätt förtäckt Wikileaks och med politiska kopplingar till inbördeskrigets Syrien. I Söder om helvetet var platsen den amerikanska bondvischan och motståndarna inhemska högerextrema terrorister och i Norr om paradiset rörde vi oss bland exilkubanerna i Florida.

Den lite oväntade platsen för den avslutade delen är Georgien, där det under ytan pågår ett närmast proxykrigliknande tillstånd mellan USA och Ryssland. I den vykortsvackra kaukasiska före detta Sovjetrepubliken bildas och bryts allianser mellan underrättelsetjänster, styrande och före detta styrande politiker, mäktiga affärsmän och islamistiska terroristgrupper. Alla kan användas i spelet och målen helgar alltid medlen. Därtill sluts cirkeln för Ludwig då kontakter från hans tid i Stasi också gett sig in i det nya spelet.

När jag läser lite bakgrund om författaren står det att han på senare tid bott just i Georgien och beskrivningarna av landet är genomgående så fantastiska att man börjar tänka i semesterbanor (trots den våldsamma handlingen). Fast här får man väl förmoda att just det är de tillspetsade fiktiva inslagen som givetvis måste ingå. Så när Licht navigerar sig fram i den stundtals lite motsägelsefulla och alltid lite omständliga vardagen i Tblisi, så anar man att författarens själv trivs där lika mycket som sin åldrade agent. Och det lilla extra utrymme som just de vardagsdelarna innebär lyfter boken precis så att den sista delen också är den allra bästa, även om stilen annars känns igen.

Sammantaget är kvartetten med väderstreck i titeln en utmärkt thrillerserie och svarar man ”ja” på frågan om man gillar tv-serien Homeland finns det faktiskt inga skäl till att inte läsa dem. Ta dock i beaktning baksidestexten om att det är sista fristående delen: Rent tekniskt kan det möjligen stämma, men precis som man inte börjar med fjärde säsongen av Homeland så ska man inte börja här, utan ta det från början. Du kommer ändå snart att vara här, på fjärde delen. Det här är nämligen böcker som bör sträckkonsumeras i soffan med en påse smågodis till.