Det kalla kriget har onekligen blivit lite varmare de senaste åren utan att det har så mycket med militär upprustning i Ryssland att göra. Nej upptiningen av den långa konflikten finner man snarare i fiktionens värld än i den verkliga för där har den ju nästan gått och blivit trendig. När författaren Thomas Engström slår sig in deckargenren blir också just Berlin, den delade staden i det delade Tyskland, utgångspunkt och även om historien utspelar sig i modern tid så ligger den historiska konflikten mellan öst och väst som en fond runt det dagsaktuella.

När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.