Nystartade Aspekt förlag har specialiserat sig på samtida tjeckisk litteratur. Bland förlagets tre första, sinsemellan ganska olika romaner finns Jaroslav Rudis Himmel under Berlin. Den utmärker sig bland annat genom att den inte alls utspelar sig i Tjeckien.

Istället har romanens huvudperson, en ung man vid namn Petr Bém, hastigt brutit upp från Prag, av anledningar höljda i dunkel. Han slår sig ner i Berlin, startar ett band och utvecklar så småningom en stark fascination för Berlins underjordiska tågnät.

Helst sitter han på tågpersonalens stamkrogar och lyssnar på berättelserna om levande och döda som befolkar tunnelbanans dramatiska historia, från självmördare som hoppat framför tågen till stationer som stängts av och övergetts i det av muren delade Berlin.

På många sätt är tunnelbanan och Berlin romanens hjärta, kanske till och med dess verkliga huvudperson. Staden, tågen och alla de levande och döda som befolkar Berlins underjord blir för Bém en närvaro som på många sätt kommer honom närmare än de närmaste han lämnat bakom sig hemma i Tjeckien.

På ett lika påtagligt som lågmält sätt finns också Öst- och Centraleuropas historia ständigt med i Rudis roman. Själva tunnelbanan spärrades som sagt av i delningen av Öst- och Västberlin – på somliga stationer fanns bara damm, vakter och vapen. Med nya flickvännen byter Bém minnen av att ha vuxit upp kring järnridåns fall. Hennes mamma agerar självutnämnd historiker över östsidans stolta kollektivtrafik, medan pappan ständigt återkommer till hopparnas lysande blickar som förföljer de tågförare som ofrivilligt blivit deras självmordsinstrument.

Himmel under Berlin är på en gång något av en spökhistoria och en vardaglig skildring av livet i en stad så tyngd av historia att framtiden känns närmast overklig. Det är också en charmig berättelse om det lilla bandet U-Bahn, om rockstjärnedrömmar, sunkiga konsertförsök och valhänt grabbig vänskap.

För Bém börjar ändå så smått tunnelbanans döda inte bara ta gestalt utan också boka konserter med hans postpunkband, och kanske är Berlin inte alls hans slutstation? När vardagen blir för komplicerad tycks de rofyllda grå gestalterna med de lysande ögonen utlova något annat. Kanske är det mest skrämmande ändå det att stanna där man är och stå ut med sig själv och människorna man har omkring sig?