Recension

:  Tanjas gata
Tanjas gata: Rysk vardag 1917-2017 Kalle Kniivilä
2017
Atlas
7/10

Bara Tanja blev kvar

Utgiven 2017
ISBN 9789173895620
Sidor 279

Om författaren

kalle kniivilä foto atlas förlag
Foto: Atlas förlag

Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenskan, född 1965 i Norra Karelen och bosatt i Lund. Han är Rysslandskännare och tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. Kniivilä har skrivit reportageböckerna Putins folk (2014), Krim tillhör oss (2015) och Sovjets barnbarn (2016).

Sök efter boken

Jag har svårt att få ett helhetsgrepp om Rysslands nutidshistoria om vi med det även menar 1900-talet. Tsarvälde, revolution, Sovjetunionen, symboliska och materiella murar som rivs och nu en gammal KGB-hand vars rörelsemönster och fingertoppskänsla ömsom döljer ömsom visar vilka kort den förfogar över. Kreml-murarna är fortsatt höga och rovdjurskapitalismen som under 90-talet rådde, där den hungrige och girige kunde sko sig när planekonomin imploderade, är tämjd.

Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

stalinssang
Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Robert Salmela

Publicerad: 2018-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2018-08-31 21:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7246

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?