Recension

: Huset
Huset Jeny Rengman
2013
Pequod Press
7/10

”Tillit, tystnadsplikt, tvång”

Utgiven 2013
ISBN 9789186617196
Sidor 101

Om författaren

jeny-rengman

Foto: Linda Ilrid Wahlström

Jeny Rengman är född 1977 och bosatt i Göteborg. Hon skriver poesi och dramatik och har gått författarutbildningen på Biskops-Arnös folkhögskola. Hon är även utbildad socionom. Hennes debut Huset kom 2013.

Sök efter boken

Huset består av en samling poetiska texter som på olika sätt gestaltar arbetet och tillvaron på en socialförvaltning någonstans i Sverige. Formgivningen av boken samspelar med dess innehåll – det är grått och sterilt och ekande tyst, precis så som jag föreställer mig de lokaler där försummade socialtjänstemän tvingas se sig själva försumma de barn och familjer de en gång sökt sig hit för att hjälpa. Det sätter tonen. Samtidigt gör denna socialtjänstestetik boken en otjänst då den sannerligen inte lockar till läsning. Vilket är synd, för mellan de kommunalgråa pärmarna låter Rengman ord stångas mot varandra tills myndighetsspråket blir poesi, eller tills en mejlkorrespondens blir en virvlande ström icke-handlingar som suger ner en i en känsla av maktlöshet.

Rubriken är hämtad ur en av de första texterna i Huset. I texten staplar Rengman myndighetens språk i kronologisk bokstavsordning – från A som i anmälningsplikt och ansvar till Ö som i övervaka och överklaga. Orden krockar med varandra. Brutalt. Orden som beskriver socialförvaltningens ansvar, i det här fallet arbetet med barnen, krockar med de ord som beskriver organisationens villkor. Begrepp som rättvisa, respekt, etik och integritet är centrala, men lika stort utrymme ges åt helt andra begrepp, organisationsteoretiska sådana. Kvantitativa. Mätbara. Det ger en bild av en organisation som håller på att kvävas av sina egna förutsättningar, och som har gjort så under en lång tid.

Barn, behov, brott, bup, bistånd, behandling, barnets bästa, budget, brist
Cybernetik, civilkurage
De, dem, dom, domstol
Evidens, effektivitet, etik

Genom texterna skrivs socialsekreterarnas frustration och maktlöshet fram. De som brinner för sitt arbete, och som vet exakt hur avgörande deras arbetsinsats är för de människor som är i behov av stöd. De som står öga mot öga med dem som faller mellan stolarna och som känner dessas panik och desperation. De som lovar insatser som aldrig sätts in, och som stångar sig blodiga för att få någon instans någonstans att ta ansvar. För att de bryr sig på riktigt.

Det är dessa människor som kvävs av organisationen i Huset. En text har formen av ett möte där aktuella ärenden ska fördelas mellan de anställda. Alla har alltid för mycket att göra. Någon måste alltid ta sig an mer. I en dialog frågar någon hur många ärenden det rekommenderas att man har igång samtidigt. 25 är svaret. Senare återkommer samma dialogtyp.

- 35
- 40
- 32
- 37
- 42
- 33
- 35
- 41
- 39
- Någon måste ta det.
- Ok då bestämmer jag. Sofie du får det.

Nästföljande text har formen av ett mejl. Socialchefen vill tacka alla sina medarbetare för att de hållit budgeten. Det kommer att bjudas på tårta på torsdag.

Tidigare i år läste jag Tjänster i hemmet, Marie Hållanders debut om arbetet inom hemtjänsten, och jag drar gärna paralleller mellan dessa båda. Förutom att det är två debutanter som rör sig mellan poesi, prosalyrik och prosa, så är det också två böcker om människor under enorm stress. En stress som deras arbete framkallar. En ohållbar arbetsbörda får olika konsekvenser beroende på typ av arbete. För de som arbetar med gamla, sjuka och svaga, de som vet att människor far illa om inte allt hinns med … Ja de ser till att allt hinns med. Tills det inte går längre. Tills de inte längre kommer upp ur sängen. Eller tills de inte kan komma ihåg när de skrattade senast. Ni med huvudvärk och sömnproblem, det är om er som de här böckerna handlar. Och jag älskar att det skrivs om er.

Det är visserligen en smula otämjt, men på ett sådant där härligt debutantsätt. Det märks att Rengman har tusen idéer, att hon tänker utanför den traditionella ramen för en poesisamling. Texterna skiljer sig åt – vissa är radbruten poesi, andra har formen av autentiska dokument eller mejlväxlingar. Åter andra är i dialogform. Bland dessa finns även texter som jag definitivt inte förväntar mig: en tidningsnotis, en karta, ett organisationsschema. Det blir aldrig tråkigt och jag tjusas av det otämjda och oförutsägbara i den här boken. Men i all denna experimentlusta försvinner också poetens egen röst. Jag har läst en poesisamling av Rengman, men vem hon är som poet vet jag fortfarande inte. Däremot vet jag att hon, i den här boken, har något jäkligt viktigt att berätta.

Marie Gröön

Publicerad: 2013-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2013-08-05 12:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5338

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?