Jag har ingen distans och full distans.
Samtidigt.

Jag är främlingen som träder in i olika hem
i era hem.
Det är så ni möter mig.

Eller,
kanske snarare:

jag är inslängd i era hem,
får pengar för det.

Berättarjaget står framför en lägenhetsdörr. Hon läser ett namn från en papperslapp, kontrollerar att det är samma namn som på dörren, och kliver in. I en okänd människas allra mest privata – i ett okänt hem. Med den bilden inleds Tjänster i hemmet, Marie Hållanders debut om en ung kvinna som arbetar som timanställd inom hemtjänsten. Därefter får vi genom tjugoen poetiska texter följa med in i olika människors hem, följa med in genom tjugoen dörrar.

Kroppen är det centrala i boken. Kropp, beröring, intimitet. Men också full distans som i citatet ovan. Man måste ha distans, annars skulle man ätas upp av jobbet. Det tror jag alla som arbetar eller arbetat inom äldreomsorgen fått lära sig. Eventuellt den hårda vägen. Men trots en mental distans så är den fysiska distansen mellan vårdbiträdet och människan som vårdas helt utplånad. Den kroppsliga närheten, intimiteten, är en förutsättning för arbetet. Hållander beskriver i en scen hur berättarjaget tvättar en man i sängen.

Dina nyckelben skymtar fram och vätska samlas i groparna kring dem. Jag drar mina händer över ditt ansikte och tvättar rent din mun och dina ögon. Du blundar när jag för tvättlappen över ditt ansikte. Över din panna och pannben. Du vänder din baksida mot mig och jag smeker lätt kring din analöppning, dina skinkor och dina ljumskar.

Tre gånger gör jag det.
Först med tvål
sedan med vatten,
sist för jag en liten handduk över kroppen.

Det hon beskriver är en inom omsorgen närmast instrumentell arbetsuppgift – att tvätta, duscha, raka, tömma katetrar, lägga upp hår, slita med stödstrumpor – det är vad man gör majoriteten av arbetsdagen. Men genom att zooma in på vad som faktiskt händer när kropparna interagerar skapar Hållander poesi av det banala och monotona.

Även det äckliga och fula behandlas på samma poetiska vis. Ålderdom, ensamhet och sjukdom är inte vackert. Det är ovärdigt och inte sällan äckligt. Det är förvirrade och rädda människor som vankar sömnlöst i sina hem om nätterna. Som kletar ner sig med sin egen avföring och som gråter av skam medan de skrubbas rena av för dem okända människor. Det är de som tappat talet och som enbart kan förklara sin frustration med hjälp av kroppen. De som sparkar och rivs och spottar och skriker. Men som ändå tvingas duscha, äta och ta sina mediciner. Ibland är gränsen mellan vård och våld nästan utsuddad.

Kvinnan i boken är konstant medveten om hur hon relaterar till sin omgivning. Hon vet vem hon är i förhållande till de hon möter – till de hon stiger in hos, till de boende i området som hon möter under sina arbetspass och till de tjänstemän, socialarbetare och kontorsnissar som hon delar spårvagn med på sin väg till arbetet i en av Göteborgs förorter.

De kliver av innan den långa färden på snabbspåret, som går förbi tågen och förbi byggarbetsplatserna. Förbi kranarna och grävskoporna som numera huserar längs med snabbspåret, före förorten och efter stan.

Om jag ställer mig bredvid henne eller honom är jag garanterad en plats, hon eller han kliver av före snabbspåret.
Det slår aldrig fel.

Kan man peka ut dem,
får man sitta på vagnen
och slipper stå.

Hon vet vem hon är utifrån sin klass, men också utifrån var i staden hon arbetar. Hon kan peka ut de som arbetar inne i stan. Just för att hon inte är en av dem.

Tjänster i hemmet är poetiskt skör och brutalt ärlig. Den skildrar ett vårdbiträdes växlingar mellan empati och äckel, närhet och våld. Och den skildrar människorna hon möter. De ensamma, bittra, rara, våldsamma, deprimerade, fantastiska och hemska människorna som aldrig får bli litteratur. Äntligen har de fått det.