Det känns lite udda först. Som de flesta som läst Orwell tidigare är det ju hans två sista romaner man tänker på när man hör namnet. Djurens gård och 1984 är ju två av 1900-talets mest kända (och mest misstolkade) romaner, stora uppslagna metaforer och parabler med dystopiska framtidsvisioner, talande djur och slogans som blivit en del av det allmänna medvetandet … Och så var hans debut ett reportage, en socialrealistisk skildring av tiden som utfattig på Paris och Londons gator. Hur hänger det ihop?

För på ytan är ju Nere för räkning i Paris och London precis så enkel. Den unge George hamnar i slutet av 20-talet i Gay Paree, inte bland jazzande societetsfolk, utan i ett snorbilligt rum för resande där han behöver slåss mot vägglössen för varenda centimeter. Han försöker skriva, han försöker sälja några artiklar, han försöker hålla engelskakurser, men ju fattigare han blir och ju hungrigare han blir och ju fler kläder han pantsätter desto svårare blir det ju. Bitvis går han utan mat i dagar och måste livnära sig på kokt mjölk och cigaretter (cigaretter kan man ju inte vara utan, det är ju 20-tal). Tillslut får han via en rysk bekant jobb längst ner i köket på ett hotell, där han tillbringar 18 timmar om dagen sex dagar i veckan med att diska, bränna rostat bröd och bussa fram maträtter under konstant tidspress – där tjänar han visserligen några sous om dagen, men när ska han få tid att spendera dem? Efter ett par månader står han inte ut längre; han utlovas ett jobb hemma i England, reser för sina sista ören hem, skrytandes om sitt civiliserade hemland, för att få veta att ja, jobbet börjar om ett par månader, du klarar dig väl tills dess? Tja, på den här tiden fanns det ju fortfarande luffare på vägarna, så vad gör man… Spare a penny, guv?

Det har påpekats, och tas även upp (mellan glåpord mot Edward Said) i Peter Lutherssons förord, att Orwells skildring av sin egen situation kanske inte är alldeles ärlig. Inte att han nödvändigtvis ljuger, men han var inte av nöd tvingad att leva på gatorna och sova i luffarceller. Även om hans familj inte nödvändigtvis var rika så hade han utvägar, och kunde för att tala med Pulp ha ringt pappa och satt stopp för allt. Det är dock inte enbart till bokens nackdel; om Orwell någon gång framstår lite som en upptäcktsresande i en koloni där infödingarna känns igen på årsinkomst snarare än hudfärg beror det minst lika mycket på att han skriver för en publik som aldrig behövt känna särskild oro att sluta där nere. Och även om just själva prosan kanske inte alltid var Orwells främsta styrka – någon Hamsun var han ju inte – ligger det något oerhört levande i hans skildring av de människor han träffar. Benlösa krigsveteraner som super upp pensionen på lönnkrogar; kokerskor som faller i gråt, säkert som urverk, 10 timmar in i sitt pass; irländska luffare som byter religion stup i kvarten för att få en kopp te i olika kyrkor i utbyte mot att låta frälsisarna tro att en kopp vattnigt te mot flera timmars tacksägelsebön är ett rättvist och barmhärtigt byte.

Och någonstans där hittar vi ju också den Orwell som vi känner igen, för självklart finns det någonstans där en koppling mellan, säg, den snorkige servitören på en Pariskrog som gladeligen tar skit av hovmästaren eftersom han i alla fall har det bättre än kökspersonalen, och grisen Napoleons förtjusta ”TWO LEGS GOOD FOUR LEGS BAD”. Eller för den delen mellan det organiserade tvåminutershatet i 1984 och Orwells konstaterande att skälet till att vi föraktar tiggare och inte ger dem några pengar är just det faktum att de sliter ut sig utan att tjäna pengar, och vi har ju lärt oss att arbete som inte lönar sig per definition är värdelöst och därmed värt förakt. Orwell var och förblev övertygad socialist, och han kunde inte låta bli att peka på (om än ibland väl övertydligt, men återigen, detta är skrivet för en publik) de strukturer han ser blottlagda när han ser allt från ett nytt perspektiv. Cirkelmekanismen som gör att låglöneyrken föraktas och betraktas som mindre värda just för att de är låglöneyrken. Sättet samhället hela tiden anpassar levnadsstandarden så att de som gör skitjobbet inte svälter ihjäl, men har varken tid eller råd att leta efter något bättre, någon måste ju diska. Sättet lyxen i samhället utökas i takt med den tillgängliga billiga arbetskraften – nästan så att man kunde tro att syftet var att hålla folk upptagna. Och de som till slut ramlar igenom alla lager och landar längst ner hålls kvar där de är genom att tiggeri helt enkelt förbjuds, så att de alltid måste hålla sig i rörelse och aldrig finna fotfäste igen.

Fast detta var ju på tjugotalet, förstås. Innan alla blev jämlika, men vissa … Hur var det citatet gick nu igen?