Det finns en scen i Kristin Lavransdotter när Simon Andresson står på svalen och ser ut över den granna våreftermiddagen och hur hans gård Formo där i Gudbrandsdalen visar sig från sin vackraste sida. Kristin kommer ut och ställer sig bredvid honom. Det blir ett särskilt solljus i dalen och han fylls av en stor […][...]

Den gode Marcus Stenberg säger sig i sin bok Jag har inte råd: Sorrow no 5 ha skrivit om det han skäms för mest, sin usla privatekonomi. Och jag måste säga att jag har lite svårt att förhålla mig till det där, och därför också känner mig rätt ambivalent till denna bok. Mitt problem har […][...]

Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor hyllar […][...]

Det känns lite udda först. Som de flesta som läst Orwell tidigare är det ju hans två sista romaner man tänker på när man hör namnet. Djurens gård och 1984 är ju två av 1900-talets mest kända (och mest misstolkade) romaner, stora uppslagna metaforer och parabler med dystopiska framtidsvisioner, talande djur och slogans som blivit […][...]

Jag brukar rapportera väldigt detaljrikt om författarsamtalen på Internationell författarscen i Kulturhuset i Stockholm men så blir det inte i den här texten om gårdagens samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson, journalist på Sydsvenskan. Det brukar nämligen vara väldigt mörkt i hörsalen på tredje våningen och det becksvarta decembermörkret hjälpte inte till igår. […][...]

Det blir blodfattigt och snålt med poängerna när Lars-Eric Jönsson ska ta till vara på psykiatriska erfarenheter i skönlitteratur och självbiografi. Några betecknande exempel ur Berättelser från insidan kan se ut såhär: Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- […][...]

I Italo Calvinos Om en vinternatt en resande stöter huvudpersonen i sin jakt på berättelsens fortsättning på personer och myndigheter som med olika metoder sysslar med censur av böcker. I en scen ställer en generaldirektör för censurmyndigheten den retoriska frågan Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, […][...]

Ens egna fördomar om författare som man av någon anledning vägrat att läsa är spännande. Jag har alltid tänkt på övermänniskoideal, svarta läderhandskar, neuros och nazism i samband med Knut Hamsun. Men när originalutgåvan av genombrottsromanen Svält nu kommer i svensk översättning har jag riktigt roligt. Det här ju stream of consciousness innan det uppfanns. […][...]

När jag först försöker föreställa mig hur Knut Hamsun såg ut är det spontant Max von Sydows ansikte som framträder. Så som han såg ut i filmen Hamsun, där han innehade rollen som den åldrade författaren vid den tid då denne åtalades för att ha stått på tyskarnas sida under ockupationen. Och framför mig ser […][...]

”Försök att förklara för någon vad svältkonst är! För den som inte har den rätta känslan kan man aldrig göra det begripligt.” Det skriver Franz Kafka i sin novell En svältkonstnär. Det kan också vara utgångspunkten i Historien om Michael K. Den handlar om utanförskap och att ofrivilligt bli tillskriven något som man inte är. […][...]