Recension

: Vill ha dig så illa
Vill ha dig så illa Gunnar Ardelius
2014
Rabén & Sjögren
8/10

Hur lever man sina drömmar?

Utgiven 2014
ISBN 9789129690095
Sidor 205

Om författaren

Gunnar Ardelius (född 1981) bor i Stockholm och har gått Biskops-Arnös skrivarlinje. Han har skrivit romaner för både unga och vuxna, och debuterade 2006 med Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. 2007 kom När du blundar tittar jag, 2010 Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, 2012 Friheten förde oss hit och 2014 Vill ha dig så illa. Sedan 2012 är Ardelius också ordförande i Sveriges Författarförbund.

Sök efter boken

Det är sommaren efter gymnasiet och svårt att skilja den där efterlängtade friheten från något slags hotande kaos. Kompisgänget – Jeppe, Olof, Lea, Beate och Roozbeh – har tagit studenten och fortsätter att umgås lite sådär slentrianmässigt. Det börjar bli uppenbart att de vuxit ifrån varandra, kanske aldrig egentligen haft så mycket gemensamt. Och någonting är fel. En av dem saknas.

Channa, Jeppes flickvän och gruppens medelpunkt, hoppade av gymnasiet och bara stack. Efter den där nyårsfesten. Förklarade ingenting. Bara Jeppe får brev från henne, men det säger han inte till de andra. Allra minst till Beate, Channas bästa vän, som Jeppe är tillsammans med nu. Utan att egentligen veta om han och Channa ens gjort slut.

I Vill ha dig så illa fångar Gunnar Ardelius träffsäkert hur skrämmande den där nya friheten, det plötsliga vuxenlivet, kan vara. Det nästan förlamande kravet på att göra någonting av alla drömmar och planer. Inte bara snacka. För hur vet man vad man vill, egentligen? Och vad man kan lämna bakom sig?

Vad tänker du om mig? Att din ångest har ett namn? Jag skickar flera brev i veckan. Långa brev som luktar parfym, skrivna med minimal handstil. Jag tänker inte sluta. När du kommer hem, trött och slut i huvudet, ligger det ett brev på hallmattan bland din morsas räkningar och medlemserbjudanden. Du vill slänga det, bränna eller skicka tillbaka det. Det går inte. Du kan inte. Du saknar mig. Det vet jag. Din favoritdrog är vemod och jag skickar det gratis ända fram till dörren.

Ardelius språk är definitivt något utöver det vanliga. Det är poetiskt, förhöjt. Man blir förförd av det, på gott och ont. Kan tänka att det är orealistisk – 19-åringar uttrycker sig inte såhär, pratar åtminstone inte såhär. Men så vet jag inte om jag bryr mig om realism (vad är det, egentligen?). Det här är fint att läsa. Gestaltar något riktigt.

Kanske hjälper det att det trots allt också finns någonting outtalat, något vännerna, eller vad de nu är, vet att de måste prata om men aldrig pratar om. Channa och det som hände på nyår.

Eller så spelar det inte så stor roll, det där som hänt i det förflutna? Nuet och framtiden kräver så mycket, kanske mer än man ens klarar av? Som för Olof, som tjatar om sin Indienresa tills polarnas tålamod tar tvärslut, som hankar sig fram på skitjobb för att få ihop pengar men kanske inte ens orkar tro på det själv längre. Var det verkligen så här den skulle kännas, friheten?

Som Leas avvisande, för Lea har en plan. Olof passar inte in i den. Han drar ner henne, tycker hon, begränsar henne. Lea som ser sin chans nu när hon slipper stå i Channas skugga.

Fast kan någon av dem ta sig ur Channas skugga, nu när hon är borta? Kan ens Jeppe och Beate det?

Är kärleken över huvud taget något mer än en sorts idé som ska ge livet mening?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-30 11:17

Kategori: Recension | Recension: #5894

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?