Människans psyke har alltid väckt nyfikenhet och förundran. Trots floden av psykologiska självhjälpsböcker och tv-serier om terapi, finns fortfarande ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Att gå till psykologen är betydligt mera laddat än att besöka läkare för att man har ont i kroppen.

”Någon gång i livet har de flesta av oss känt oss snärjda av saker vi tänker eller gör, tjudrade av våra egna impulser eller dumma val; fångade i någon form av olycka eller skräck”, skriver Stephen Grosz i boken Att förlora och finna sig själv: berättelser från terapisoffan. Efter drygt tjugofem år som praktiserande psykoanalytiker borde han veta vad han talar om. I denna sin första bok har han samlat ett antal berättelser från sin långa praktik. Alla kan sammanfattas i insikten att förändring och förlust är djupt sammanbundna. Att förändra sig själv och sitt liv förutsätter förlust, annars kan ingen förändring ske.

Vid sidan av de enstaka fallen ger Grosz många exempel på hur vi spjärnar emot förändringar. I en brinnande restaurang ställde sig gästerna i kö för att betala notan, istället för att fly mot nödutgången. Ett mera extremt exempel handlar om hur folk satte sig i möte i World Trade Center samtidigt som terrordådet den 11 september 2001 spred förödelse omkring dem. ”Jag vill ändra på mig, men inte om det innebär en förändring”, säger en patient.

I ett gripande avsnitt berättar Grosz om sin egen far och en resa de gjorde till hans barndomsby i Ungern. Väl på plats ville fadern inte känna igen sig. Det var fel by, fel hus, där fanns inget att se. Återseendet med hembyn som föll offer för nazisterna under andra världskriget, väckte alltför starka och negativa minnen.

Berättelserna från terapisoffan kretsar mestadels kring vardagslivets svårigheter. Det handlar om sorg, ensamhet, om livslögner och stapplande försök att förstå sig själv och andra. Det är en långsam, till synes lugn och samlad process som boken relaterar till och det görs utan åthävor eller spekulativa berättargrepp. Inledningen av varje fall är ofta intressant eller ger prov på en stillsam humor. ”Jag ska berätta en historia om en patient som chockerade mig.” eller ”Graham C. var tråkig.” Så tråkig att Grosz inför varje session med Graham hällde i sig kaffe och spolade kallt vatten i ansiktet.

Trots de intressanta inledningarna tunnas berättelserna efterhand ut och blir mera svårfångade. Grosz och hans patienters insikter och slutsatser känns inte alltid uppenbara. Förmodligen är det svårt att på några korta kapitel – för det här är en kort bok – återge vad ibland flera års terapi åstadkommit.

Boken ger inga stora aha-upplevelser men behöver det kanske inte heller. Grosz är en god bekantskap, en lugn och trygg vägvisare i psykets irrgångar. Han tar våra bekymmer på största allvar.