Recension

: Mitt liv som gift
Mitt liv som gift Anna Mannheimer
2015
Brombergs
6/10

Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen

Utgiven 2015
ISBN 9789173376174
Sidor 173

Om författaren

annamannheimer
Foto: Sören Håkanlind

Anna Mannheimer, född 1963, är komiker, journalist och programledare. Hon bor i Göteborg med sin familj. Tillsammans med sin man Peter Apelgren har hon satt upp de två föreställningarna Gift – ett livsfarligt ämne och Kids.

Sök efter boken

Anna Mannheimer har varit gift med sin man, komikern och konstnären Peter Apelgren, i tio år. Som offentliga personer har de i olika sammanhang berättat hur de blev ett par (Peter tjatade ihop dem), och om hur deras gemensamma föreställning Gift – ett livsfarligt ämne blev till (Anna drog en nödlögn för att slippa vara med i ett annat projekt). De framstår som ett både udda och perfekt par, var och en med en diger samling små egenheter kombinerat med en stor portion acceptans för varandra. Och så kärlek så klart.

I Mitt liv som gift berättar Anna Mannheimer med humor om sitt äktenskap. Dagboksanteckningar från arbetet med föreställningen Gift fungerar som ramberättelse och däremellan avhandlas det mesta som kan vara knöligt i en relation. Hur ska man få till ett ordentligt och konstruktivt bråk när den ena är ofantligt konflikträdd? Hur ska sovrummet inredas när den ena vill ha det kalt, renbäddat och svalt medan den andra helst somnar i en kaotisk hög av barn och husdjur? Och hur ska de egentligen uppfostras, dessa barn och djur?

Väldigt tidigt i boken slår författaren hål på myten om ”The Perfect Wife”. Nej, ditt äktenskap kommer förmodligen inte bli så där lyckligt och perfekt som ingen annans. Nej, era små personliga egenheter kommer inte att gå över eller omärkligt smitta av sig på varandra. Ni kommer fortsätta att krocka med varandra, kanske än mer som gifta än innan. Och det är helt okej. Mannheimer menar att vi, framförallt kvinnor, matas med idéer och råd om allt vi bör göra för att äktenskapet ska lyckas. Vi ska uppvakta varandra, hitta våra energitjuvar, åka på kärleksweekend och äta ostron, torrborsta kroppen och uppgradera våra underkläder. Vi ska bada tillsammans, hitta nya erogena zoner, skriva kärleksbrev och lära oss att verkligen lyssna. Mannheimer förkastar dem alla och kommer med ett alternativt råd: ”Underskatta aldrig snabbisar och färdiglagat!”

Mannheimer delar med sig av både sorg och glädje, och stundtals är det både vackert och rörande. Som när hon skriver om allt man får på köpet när man gifter sig. Hur Peter fick hennes bror på köpet, och senare broderns dödliga sjukdom. Hur hon fick Peters barn på köpet, och hans enorma samling av jubileumstallrikar. Hur hon tog med alla sina fobier in i äktenskapet (”Peter, han är bara rädd för brännmaneter.”) men också alla sina drömmar.

Men allt som oftast är det så klart väldigt roligt. I stycket ”Vi måste tala om penis” (en anspelning på Lionel Shrivers roman Vi måste tala om Kevin) skriver hon att hemma hos dem är penis nästan som en extra familjemedlem, åtminstone som ett husdjur. De kräver liksom så mycket uppmärksamhet och beröm de små gynnarna. Även om hon själv inte är så imponerad av vare sig design (”Den ser ut som en korv helt enkelt. En hudfärgad korv.”) eller funktion.

En penis kan stå. Eller inte.
Och står gör den förhoppningsvis ganska många gånger under en mans livstid.
Ändå blir själva penisägaren nästan lite förvånad, men framförallt omåttligt stolt varje gång det händer. Då kan han komma ut ur duschen med penis i högsta hugg, titta på den och säga saker som ”Vad säger du gumman, ska du ta och hälsa på George Clooney?” eller ”Jag tror visst att Bamsefar har ätit av sin dunderhonung idag”.

Och hon skriver att hon tycker det kan vara svårt att veta hur hon ska bemöta en penis. Ska hon faktiskt hälsa på den? Hon vill ju inte prata över huvudet på den liksom. Samtidigt har det inte fallit i god jord då hon tidigare blivit tillfrågad att säga godmorgon till en nyvaken penis, och hon istället tog tag i den och sa ”Tack för frågan, men jag skulle gärna sova lite längre”. Det är inte lätt att bo med en penis helt enkelt.

Jag hade önskat att den här boken hade fått svälla ut. Mannheimer skriver bra, och hennes exempel och ögonblicksscener är fantastiskt dråpliga, samtidigt som igenkänningsfaktorn är stor. Men i den här formen, som presentbok som förlaget beskriver den, blir det så klart lite platt. Adoption. Separation. Sex. Klimakteriet. Det är inte ämnen som kan klaras av på ett par sidor. Inte om man verkligen ska kunna ifrågasätta idéer om de samma, eller försöka sig på att nyansera dem. Men som en snabbguide i att lära sig att skita i alla andras förväntningar är den så klart en given bröllopspresent.

Och ja, hon har två råd inför själva vigselakten också: Kissa innan. Och ta reda på din tillkommandes alla namn på förhand. Ty annars kan det hända att du står brud med skrattkramp i magen och lite lite kiss i trosorna. True story.

Marie Gröön

Publicerad: 2015-05-15 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-13 12:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6126

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?