En ung kvinna får en praktikplats på ett av Sveriges mest anrika förlag och en dag inleder den litteräre chefen Gunnar ett samtal om förlagets senast utgivna bok. Hon säger vad hon tycker och hennes förklaring visar att de tänker på samma sätt. Strax har praktiken övergått i en anställning och en plats som Gunnars högra hand. Förtroende leder till framgång och chef/anställdförhållandet till ett mentorskap och en vänskap.

Therese Bohman vrider och vänder på relationen, som på papperet är ojämlik men i praktiken ytterst värdefull för båda parter. Skillnaden i kön och ålder är ett hinder och det som kan göra andra misstänksamma men också något som berikar deras samtal, som sporrar dem att tänka längre och se mer.

Det är sorgligt och vackert och trots att det utspelar sig för bara några få år sedan känns det som en annan tid. Eller – det är de som befinner sig i en egen bubbla i tiden, där de höga idealen fortfarande lever. De kämpar i motvind tillsammans för en kvalitetsutgivning som inte riktigt tycks ha sin plats i nuet och det känns också som ett uttryck för författarens känslor inför dagens litterära landskap.

Det känns ovanligt med en skildring av det här sättet att upptäcka att det finns något man är riktigt bra på, att det man brinner för faktiskt är en plats i bakgrunden, att ens förmåga är att förfina och förbättra någon annans arbete. Det blir en hyllning till redaktörerna och förläggarna, kryddat med små sparkar mot vissa typer av författare. Men också med kärlek även till dem. Kärleken till litteraturen, till språket, till att nå ännu lite längre räcker till för det.

Och mot de höga, rena idealen ställs skvallret och insinuationerna, samtidigt som det också finns en egen ambivalens hos kontrahenterna – vad är det här för relation egentligen, vad skulle den kunna utvecklas till?

Therese Bohman får fram stämningar av andäktighet och förundran, hon beskriver interiörer så att man känner att man befinner sig i rummen och hon fångar de där små skiftningarna i samtal mellan människor med ett språk som hela tiden går hand i hand med det som beskrivs och håller sig på samma nivå. Det är inga stora åthävor men anspråken är skyhöga.

Drömmen om litteraturen. Drömmen om konsten. Drömmen om att mötas, på riktigt, oavsett allt annat.