Recension

: Aftonland
Aftonland Therese Bohman
2016
Norstedts
7/10

Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Utgiven 2016
ISBN 9789113072364
Sidor 230

Om författaren

Therese Bohman, född 1978, är författare och kulturjournalist bosatt i Stockholm. Hon debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade (2010). Hennes andra roman Den andra kvinnan nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och den tredje, Aftonland, till Augustpriset.

Sök efter boken

Karolina Andersson, professor i konstvetenskap, har nyligen separerat från Karl Johan och lämnat bakom sig ett långt förhållande som varken resulterade i barn eller något annat bestående. Hon har hunnit bli drygt fyrtio år och livet tycks krympa i en allt snabbare takt. Skaffa katt, säger kollegan. Men Karolina vill ha en älskare. Vem det blir spelar egentligen inte så stor roll. Hon har aldrig varit särskilt kräsen när det gäller män. Vilket kanske är tur eftersom hennes kärlekseskapader har vissa likheter med hennes grävande i den konsthistoriska kökkenmöddingen.

Konsthistorien är en kökkenmödding. Särskilt när det gäller kvinnorna. Det enda man kan göra är att sätta igång att gräva. Ibland hittar man något värdefullt, men däremellan är det tyvärr fullt med skit.

I sin tredje roman Aftonland skildrar Therese Bohman hur livet kan te sig efter en skilsmässa. Berättelsen präglas av ett stilla vemod och en slags lågmäld desperation som stundtals blir underhållande. Många som brutit sig loss ur ett längre förhållande kommer att känna igen sig i Karolina och den postapokalyptiska stämning som omger henne. De kommer att känna igen sig i humörsvängningarna. I självtvivlet och i hoppet som trots allt ändå finns där.

Therese Bohman låter berättelsen ta sin början i en årstid som återspeglar Karolinas känsloläge. Sensommaren.

Det var den oroligaste årstiden, augusti och tidig september, med det mätta sensommarljuset, havet som gick från högsommarens koboltblå till en mörkare preussisk blå, grönskan som mörknade, stum och kärv, och blev svart i lövverkets skuggor. Det fanns ett stråk av grymhet i alltsammans, något nästan mardrömslikt.

Miljöskildringarna spelar en viktig roll i Aftonland. Här blir texten poetisk, stämningsskapande och kontrasterar effektfullt mot de vardagsnära och enkla, ibland inte lika välfunna, formuleringarna som vi hittar i dialogerna. Vilket i och för sig känns logiskt. Karolina Andersson verkar vara en människa som inte direkt tar för sig i sociala sammanhang. Hon står hellre vid sidan av och betraktar. Visserligen har hon skapat profiler på Facebook, Instagram och Twitter men hon postar sällan något. Istället nöjer hon sig med att bokstavligen låta livet glida förbi henne i de statusuppdateringar som vänner och bekanta gör. Överhuvudtaget verkar det som om Karolina tillbringar en hel del tid på nätet. En del av den tiden ägnar hon åt att bildgoogla apor. Till en början som en del i sitt forskningsprojekt om djur i konsten men efter hand med en stigande fascination inför vad apan symboliserar: ”inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade”.

Intresset för apor leder Karolina vidare till den ryske veterinären Ilya Ivanov och hans avelsexperiment. Det sägs att Josef Stalin gav Ivanov uppdraget att avla fram en ny ras. En korsning mellan apa och människa. Och det sägs att det fanns en rysk kvinna som frivilligt erbjöd sig att delta i experimentet. Karolina fantiserar om denna kvinna och identifierar sig med henne.

Var det något Karolina kunde förstå så var det längtan efter något att underkasta sig. Något större än en själv: vetenskapen, konsten, religionen.

Karolina grämer sig över att hon varken har man eller barn. Men hon är välutbildad och har hunnit skaffa sig en fin titel inom akademin. Hon är dessutom en återkommande kultursidesskribent på en stor svensk dagstidning. Många vägar ligger öppna för henne och hon kan välja vilken av dem hon vill gå. Här finns en frihet som Therese Bohman också understryker i hennes namn. Karolina betyder fri kvinna. Trots all denna frihet har hon svårt att hitta en riktning. Hon kan inte, eller kanske vill hon inte på riktigt, överge känslan av att hennes liv ligger i ruiner och att allt egentligen är meningslöst. Allt utom konst, alkohol och sex. Även om inte ens dessa berusningsmedel längre lyckas ge henne lika starka upplevelser som förr. Likt den ryska kvinnan är Karolina en frivillig deltagare i experiment som leds av män. Efter några glas vin är de alla lika underbara. Hon är som sagt inte så kräsen, men hon är heller inte särskilt aktiv. Hon låter sig väljas och inte tvärtom. Hon tillåter männen att använda henne för sina egna syften och kanske får hon också något ut av det. En stunds distraktion. Någon sorts bekräftelse. Innan hoppet återigen slocknar när det visar sig att han faktiskt inte vill det hon vill.

Hon ville ha någon som tyckte om henne på riktigt. Någon som tyckte om henne tillräckligt mycket för att vilja tänka på framtiden tillsammans med henne.

Trots denna längtan är det oklart om Karolina själv är kapabel att tycka om någon annan ”på riktigt”. För som hon konstaterar: ”Alla jag har känt har jag bedragit med mig själv.”

Therese Bohman skriver skickligt fram miljöer och en inre monolog som speglar Karolinas växlande sinnesstämningar. Den plötsliga svindel som uppstår i ett oväntat möte med mellanstadieförälskelsen Robban. Bakfylleångesten efter en vinindränkt kväll som slutat med hångel i hans svarta skinnsoffa. ”Det här går inte längre, tänker hon. Den här tillvaron är patetisk. Det kan inte fortsätta så här.” Men hur ska då Karolina, eller vilken annan fri kvinna som helst, agera för att ta sig ur en patetisk tillvaro. Eller för att aldrig hamna där. Av en idéroman kan man förvänta sig ett svar och i slutet av Aftonland presenteras också en lösning på Karolinas dilemma som går i polemik med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det handlar om att vi kvinnor själva måste ta ansvar för att våra liv blir som vi vill ha dem. Vilket i sin tur kanske innebär att vi inte frivilligt bör ställa upp på alltför många manligt ledda experiment som inte verkar bidra till vår egen lycka. Eller i korthet. Om någon erbjuder dig möjligheten att bli befruktad av en apa. Tacka vänligt men bestämt nej och gå därifrån.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-09 20:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6688

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?