Recension

: Skuggans lag
Skuggans lag: En spanares kamp mot prostitutionen Simon Häggström
2016
Kalla kulor
8/10

Från Malmskillnadsgatan och hotellen

Utgiven 2016
ISBN 9789188153180
Sidor 423

Om författaren

Simon Häggström (född 1982) är kriminalinspektör och chef för Stockholmspolisens prostitutionsgrupp. Han föreläser ofta kring ämnet prostitution och har också skrivit boken Skuggans lag. En spanares kamp mot prostitutionen (2016).

Sök efter boken

”Vi har nämligen en patrull från Ingripandesektionen som står på Sveavägen 39 A med en kvinnlig överdos. De hittar ingen legitimation på henne, men de har tydligen hittat en jävla massa kondomer, så då kom jag att tänka på er. Det kanske är någon av era horor? Skulle ni ha möjlighet att svänga förbi och kika på henne?”

Med en klump i magen, både över uppdraget och polisradions beskrivning, tar sig Simon Häggström och hans kollegor i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp till den offentliga toaletten på Sveavägen. Han känner genast igen den döda kvinnan som Lovisa, en ung missbrukare som introducerades för både droger och prostitution redan som barn, av sin likaledes missbrukande mamma. Han vet att hon själv har en liten dotter som blivit omhändertagen av myndigheterna.

För honom är hon inte bara ännu en överdos på en offentlig toalett. Hon är en människa med sin egen historia och sina egna bevekelsegrunder. Sin egen smärta och längtan.

Tragiska människoöden är det förstås gott om i Häggströms skildring av prostitutionsgruppens arbete. Ibland är det nästan övermäktigt att läsa, men Häggström lyckas ändå för det mesta med konststycket att balansera det bestialiska och sorgliga med det ibland dråpliga, alla skruvade situationer polisstyrkan kan befinna sig i, och framför allt med ett starkt och stärkande engagemang. Även om kampen mot människohandel och missbruk kan verka tröstlös kan ändå enskilda poliser och lagar göra stor skillnad i människors liv.

Det gäller inte minst den svenska prostitutionslagstiftningen. Det faktum att det är olagligt att köpa sex, men inte att sälja, gör att kvinnor som råkar illa ut – det vill säga, ovanligt illa ut – ändå kan larma polisen. Det gör skillnad. Att vi samtidigt inte valt den marknadsliberala vägen och legaliserat även utnyttjandet av dessa utsatta kvinnor gör också skillnad. Det gör skillnad i hur stor andel av befolkningen som tycker att den här hanteringen av människor är rimlig – som han i Häggströms skildring som tycker att förlora oskulden på en offentlig toalett, för pengar, är en utmärkt födelsedagspresent till polaren – ändå är förhållandevis liten. Framför allt gör det skillnad i hur många kvinnor som behöver råka riktigt illa ut.

Kanske provocerar Häggström en och annan läsare med sitt tydliga ställningstagande för den (officiella) svenska synen på prostitution, men det är svårt att se hur man skulle kunna leva i gatuprostitutionens och människohandelns brutala verklighet och dra några andra slutsatser. Här finns knappast några ”lyckliga horor”. Här finns bara utsatthet, drogberoende, fattigdom, hot och tvång.

Så vilka är männen som upplever det som rimligt att utnyttja de här kvinnorna? Som recenserar dem på nätet (ofta med betydligt grövre omdömen än de som citeras här) som om de vore vilka konsumentprodukter som helst:

”Tråkig, ville bara få det överstökat.”

”Sexuellt erfaren, men inte nyfiken.”

”Kass! Värdelös! Det sämsta jag varit med om! Kändes som om hon inte ville man skulle ta i henne överhuvudtaget”

”ful som stryk. inte värd bensinen änns om hon vore gratis”

”Kanske måste vi revidera vårt sätt att se på de här männen”, funderar Häggström.

Kanske handlar det för många av dem inte alls om några djupgående förklaringsmodeller, som sexmissbruk eller antisociala personlighetsstörningar? Jag vill påstå att det i många fall, även om det givetvis också finns mer komplicerade förklaringar, helt enkelt handlar om en dålig människosyn i allmänhet och en usel kvinnosyn i synnerhet.

De tycks finnas i alla samhällsklasser, de här männen. Inte minst illamående blir jag som läsare över den dryge gripne som visar sig vara just den jourhavande chefsåklagare som borde hantera fallet, och som sedermera får ett alldeles ovanligt lågt bötesstraff och kan fortsätta arbeta som åklagare. ”Är lagen verkligen lika för alla?” tvingas Häggström fråga sig.

Då smärtar det, i otillräckligheten, i maktlösheten inför människor som far illa. Människor som gör illa och kommer undan med det.

Skuggans lag är en riktigt intressant och inkännande inblick i polisvardagen, i spaning och ingripanden, i rättegångsprocesser och påföljder. Den ger dessutom en fin, bitvis plågsam insyn i dess känslomässiga verklighet, i hur det är att befinna sig på en sida av samhället de flesta av oss vet rätt lite – och kanske knappt heller vill veta – om.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-19 09:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6692

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?