Recension

: Nattstad
Nattstad: En spanares kamp mot prostitutionen Simon Häggström
2017
Kalla kulor (Southside Stories)
8/10

Återbesök i människohandels- och prostitutionsträsket

Utgiven 2017
ISBN 9789188153494
Sidor 400

Om författaren

Simon Häggström (född 1982) är kriminalinspektör och föreläser ofta kring ämnet prostitution. Har också skrivit boken Skuggans lag. En spanares kamp mot prostitutionen. (2016).

Sök efter boken

”We see only prostitutes on the streets”, said a representative of the Bucharest police, who also declined to be named. He added that “those girls” do what they do by choice. ”We don’t see the trafficking.”

Inledningscitatet får mig att tänka på den där tjetjenska tjommen som med eftertryck underströk att det minsann inte finns homosexuella i delrepubliken. Jag har svårt att se att det inte är något annat än en strikt officiell och politisk hållning. För inte kan väl ens den främste av självbedragare vara förmögen att fjärma sig från verkligheten i denna utsträckning?

Där Simon Häggströms Skuggans lag, som här recenserats av Ella Andrén, i mångt var en rapport från fronten, är Nattstad mer av ett politiskt ställningstagande. Skuggans lag redogjorde helt visst för Simon Häggströms inställning till prostitutionen som sådan, men i sin nya bok vidgas och problematiseras frågeställningen på ett mer djuplodat vis. Delar av tillvägagångssättet är intressant och möjligtvis unikt, men det kan jag inte svara på. Ett tvådagarsumgänge med en människohandlare som får berätta om både sin egna kriminella verksamhet och om trafficking i stort, är hur som helst fascinerande läsning.

Liksom i förra boken, får vi här ta del av svårbegripliga levnadsöden. Det är rättvist och helt på sin plats att kvinnornas, de utsattas, perspektiv och berättelser få ta stor plats. Det finns bland annat en insändare från en kvinna, som från alldeles ung ålder sålt sig. I den riktar hon sig till de män som under åren köpt sig tillträde till hennes kropp. Hon beskriver rakt upp och ned vad de i grunden har gjort mot henne. Att de sett henne som ett objekt; som en förbrukningsbar vara bland andra förbrukningsvaror. Skulle Sverige ha en liberalare syn på prostitution, är det inte omöjligt att de olika sidorna för prisjämförelse hade fått lägga till ytterligare en kategori. Hon är naturligtvis inte en vara bland andra – hon är människa. Men verkligheten ser ut så och detta cyniska förhållningssätt från männen får mig att minst en gång per kapitel utbrista i ett: ”Vidriga jävla as!”.

Jag uppskattar även hur Simon lägger fram en aspekt som annars kanske faller i skymundan: Hur så kallade kärnfamiljer, till följd av att mannen åker dit för sexköp, trasas sönder. Jag vågar inte ens föreställa mig hur situationen blir när en familjeförsörjare försvinner in på en av Sveriges galler- och staketförsedda sexualbrottslingsanstalter. Kvar lämnas kvinnan med barn i en helt ny ekonomisk verklighet som de måste lära sig navigera i. Hur hanterar hon chocken? Vad säger hon till barnen? På vilket sätt framställer hon de nya förhållandena inför vänner och bekanta? ”Jag har levt i en 22 år lång lögn, det visade sig nämligen att min karl förgriper sig på barn. Som det kan gå.”

Prostitutionen placeras i sin historiska kontext, vilket utgör ett fundament för en tydlig politisk argumentation. I 1800-talets Sverige utövades sträng bevakning och kontroll av de kvinnor som tvingades (tvång är nödvändigtvis inte resultatet av en enskilds maktövertag) sälja sig. En veckolig kontroll av underliv för att säkerställa att männen inte drog på sig någon könssjukdom – även om vetskapen om att just män var överrepresenterade i syfilisstatistiken fanns. Vilken överraskning. Då, liksom nu, är det ett vedervärdigt handlingssätt att flytta ansvaret över till kvinnan. Det är som sagt näppeligen ett fossilerat fenomen. Inte sällan ramlar jag över argument som är sprunget ur någon typ av biologistisk tro på att män som inte får utlopp för sin sexualitet kommer våldta för att tillfredsställa sina behov. Att sex blir någon typ av mänsklig rättighet, redo att adderas till kategorin ”Mannens rättigheter”. Så mycket för männens påstådda rationella konstitution och deras känslokontroll som ju särskiljer dem från kvinnorna.

Det ligger en uppgivenhet och puttrar bland raderna. Kanske är det en jäsningsprocess, blir det en tredje bok innehållandes en vildsint och dräpande uppgörelse med prostitutionsträsket? Särskilt när Simon besöker Rumänien och hallicken inser han hur många av kvinnorna antagligen inte kommer kunna undfly en allt för tidig drog- eller våldsrelaterad död. Droger gör det möjligt att avskärma sig, en hjälp för henne som inte lyckas transcendera sig själv på annat vis och bli frånvarande, ett levande omedvetande. Simon påpekar, med en knivsudd av cyniska undertoner, att ett liv som prostituerad i Sverige jämförelsevis är rena paradiset. Svenska män har ekonomiska resurser som vida överskrider deras rumänska motsvarigheter. Det får mig att tänka på den unga kvinnan som sitter utanför min lokala matvarubutik. Jag vill inte tänka tanken, men ibland tvingar mig den avgrundsdjupa tomheten i hennes ögon mig att inse: Denna unga människa tvingas och tvingar sig antagligen till att sälja sig på nätterna när affären stängt för dagen. Helvete.

När detta skrivs har det framkommit att politiker på snillrikt vis vill kringgå svensk lagstiftning och förbjuda tiggeri i centrala delar av till exempel Vellinge. Man menar att det är en angelägenhet för många av invånarna och att tiggeri befäster fattigdomen. Det ligger kanske något i det sistnämnda i och med att allmosor inte kan ersätta större samhälleliga insatser enbart av den anledning att det inte är människovärdigt. Det första antar jag emellertid bara handlar om något rent estetiskt; stadsbildsrelaterade missfärgningar som måste målas över och inte åsamka de passerande denna oerhörda smärta och oangenäma känsla. Till detta läser jag kommentarer, som naturligtvis finns allestädes och inte är bundna till enskilda händelser, som ofta aggressivt konstaterar att ”packet” skall ”skickas hem” och inte vara här i Sverige och ”lata sig”.

En läsning av boken borde göra det omöjligt att blunda för vilken typ av situation dessa människor befinner sig i. Istället finns en dehumaniserande tendens som snart inte är enbart en tendens. Jag blir obeskrivligt arg, slår armarna om mig själv och önskar ingenting annat än eld och raseri i en omfattning världen aldrig tidigare skådat.

Det spelar ingen roll om jag blundar eller försöker tänka på något annat, för det är någonting som jag aldrig kommer att glömma och som etsat sig fast på min näthinna: den unga flickan på en av Bukarests gator som sätter två fingrar i halsen för att kräkas upp all sperma som hon hittills fått i sig under kvällen för att orka arbeta resten av kvällen. Vem tänker på henne? Vem bryr sig om henne? Svaret är ingen.

Det är ett ryggskottssmärtsamt inlägg inte bara i denna fråga. Den finner sig även till rätta i en annars inte särskilt sammanhållen litteratur som försöker vidga förståelse för social utsatthet i stort. Här finns det beskrivningar av hur vidrigt svenska män – oavsett klass, ålder, etnicitet, ställning på arbetsmarknaden, mängden kulturellt och socialt kapital – beter sig. Det är inte ett fenomen som är avgränsat till en särskild typ av män, det går inte att skapa en enkel ”vi-och-dem”-kategorisering. Det går faktiskt inte.

Jag minns en känsloupprivande diskussion jag en gång hade. Kanske var jag en gnutta opolerad när jag yttrade mig något i stil med att vare sig samtalspartnern eller jag kunde veta vad männen i vår närhet var kapabla till eller vilken historia de bar på. Personen bedyrade att det visst gick att veta, och samtalet rann så sakteliga ut i sanden. Jag tror absolut att ”jag/han-skulle-aldrig”-personer är möjliga förövare och alla gånger en del av en samhällsordning som premierar mäns önskningar – ofta på bekostnad av kvinnors. Föräldrar som bedyrar sina söners änglalikhet är kanske något ryggmärgsgenererat och reflektionsbefriat. Fullt föreståligt, men det är inte som att föräldrars uppfostran är någon typ av garant för en oomkullrunkelig moral.

Simon slår, ursäkta det i sammanhanget opassande uttrycket, många slag för kvinnors utsatthet. Det är inga priviligierade människors levnadsöden som berättas. Få ”lyckliga horor” finns och att det används som ett argument är om något fascinerande. Simon låter texten ibland vidgas i små reflektioner. När han lyfter fram sin tanke om korrelationen mellan lidande och rättspatos, blir jag lite lycklig i och mina egna små funderingar tangerar Simons egna (igenkänning värmer oss). Egenupplevt elände vidgar förståelsen av hur miserabelt ett liv kan vara, och även om det personliga lidandet inte kan jämföras med andras personliga lidanden, utgör det bördig jord för en empati att frodas i. Det är svårt att förstå själens mörkare partier från en ljusets position; att inse vilken skör sak livet är kräver närkamp med döden eller värre.

Det finns ett stort problem med som rent textmässigt tar liten plats, men som inte desto mindre är allvarligt: homo- och transfobi. Jag skulle kunna skriva om hela texten utifrån sida 181. I inledningen av sidan, när Simon ertappar en ung man att köpa sex, skriver Simon att ”[j]ust när det inte kunde bli värre. En olycka kommer sällan ensam apropå klyschor, tänker jag bedrövat”. Olyckan i sammanhanget? ”Kvinnan som sög av dig var inte kvinna. Det var en man.”

Liksom i Skuggans lag reagerar jag även på, vilket förbryllar mig, Simons ständigt återkommande värderande av människors utseende och deras karakteristika. Jag kan inte se hur det fyller någon annan funktion än att det stigmatiserar människor som sedan tidigare är nedvärderade i samhället. Jag tänker främst på fettföraktet, som ofta kommer i ljuset i samband med beskrivningen av grovt kriminella. Inte heller förstår jag vad bedömningarna av kvinnors utseende har för mening.

Jag skulle inte heller bli särskilt olycklig om han ytterligare broderat ut sig om kopplingen mellan maskulinitetsideal, porr, prostitution, sexuellt våld. Givet bokens omfång är det en orimlig önskan. Man får ju bara plats med så mycket i en bok utan att den flyter ut i en alltför långrandig text som vissa andra tycks göra.

Robert Myhreld

Publicerad: 2017-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-21 05:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7077

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?