Om Henrik Bromanders båda tidigare romaner i hans romantrilogi om manlighet på olika sätt behandlade män i utanförskap, kroppsbyggaren och steroidmissbrukaren Johan i Riv alla tempel respektive näthataren Joel i Vän av ordning, så rör sig Bara en kram mer kring innanförskapets manlighet. Och den är på inget sätt mindre sunkig i Bromanders tappning.
På omslaget till Bara en kram står titeln i försåtligt runda, ljusrosa bokstäver, som för i alla fall mina tankar till Mårten Melins båda ungdomsböcker Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss. Flyttar man fokus till omslagsbilden står istället en mörkklädd man och lurar i buskarna. Dubbeltydigheten finns där redan på omslaget, med andra ord, den ljusa, moderna ytan och det betydligt grumligare djupet.
Bara en kram har också en ramberättelse som på sätt och vis speglar detta. Du, läsaren, hittar en dator på trottoaren. Datorn tillhör Jens Svanström, kulturjournalist, chefredaktör och författare.
Författare, han har väl inte skrivit någon bok?
Jo, se.
På datorn finns två dokument.
Ett som heter Dagbok.
Ett som heter Roman.
Börja läsa, om vartannat.
Snart finns det fler svar än ett.
Nu är det här på inget sätt avgörande för romanupplevelsen, men denna ramberättelse stör mig lite. Kanske för att jag inte gillar att författaren utger sig för att veta saker om mig som läsare. Kanske för att det känns ologiskt att jag, förutsatt att jag faktiskt plockade upp en dator från trottoaren, tog mig in i den och började läsa, skulle läsa de båda dokumenten växelvis. Kanske för att jag har svårt att föreställa mig att en skrivande människa och före detta frilansare skulle ha en dator sedan åratal som bara innehöll två dokument.
Mitt råd, om jag hade haft den betydligt större förmånen att hitta den här romanen i manusform, hade varit att stryka ramberättelsen och låta läsaren upptäcka att den ena berättelsen är huvudpersonens romanförsök efter hand istället. Det hade på flera sätt fungerat bättre.
Den större behållningen är Jens Svanströms dagbok, som fångar den där dubbelheten på ett träffande och enormt obehagligt sätt i sig. Jens, först frilansare och så småningom chefredaktör på en hipp ny gratistidning, är full av goda ambitioner – så uppfattar han det åtminstone själv – och alla de rätta fraserna. Han skriver krönikor om feminism och den bedrövliga manligheten. Det blir hans stora genombrott. Och han tror nog själv på vad han skriver, eller, åtminstone tror han att han tror på vad han skriver.
Hans beteende mot flickvännen, kvinnliga kollegor och tillfälliga bekanta berättar en helt annan historia. Plötsligt kommer rykten igång, rykten om tafsande, tjatsex, övergrepp. Jens är djupt förnärmad. Perplex. Han är ju the good guy. Han kan sin Beauvoir.
Men plötsligt ser det kanske lite konstigt ut att hans romanutkast handlar om en ambitiös serievåldtäktsman ..?
Jag gillade Riv alla tempel och Vän av ordning mycket. De var också djupt obehagliga, och berörande. Bara en kram är berörande på ett annat sätt. Om Johan och Joel i de tidigare romanerna kunde ha varit den där snubben på högstadiet som jag knappt pratade med, så känns Jens som en typ jag läst litteraturvetenskap tillsammans med, hängt på klubbar med, druckit finöl och kommit riktigt bra överens med. Han kommer nära.
Innanför.
Publicerad: 2017-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-05 05:49
Inga kommentarer ännu
Kommentera