Han är en nolla, läser jag i recension efter recension om huvudpersonen Joel i Henrik Bromanders roman Vän av ordning. Det låter för mig ganska märkligt.

Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i Malmö istället, där han vantrivs. Hans missbrukande pappa ringer bara när det passar honom, och mest för att skälla och nojja. När Joel äntligen träffar en tjej, thailändska Sunee, och får med sig henne hem till Sverige, känner han sig snart mest utnyttjad och lurad. I sociala sammanhang tenderar han att halka i bakgrunden.

På nätet är det däremot en annan sak. Joel är bra på datorer, det spelar honom i händerna på ett nästan komiskt drivande sätt romanen igenom, och när han börjar ”trolla”, kommentera på nätet enbart med syfte att provocera, så är han jäkligt bra på det. På att inta olika roller och skifta åsikter helt efter vad som retar upp folk mest. Han blir en rabiat kattälskare på ett kamphundsforum parallellt med att han skäller ut en kattälskare vars älskling blivit hundbiten på ett annat.

Alltmer kommer han att fokusera på det högerextrema. Det är där han möter verklig uppskattning, och han kan identifiera sig inte främst med det invandringsfientliga men med det motarbetade, det underskattade och tystade. Han behövs i deras led. Han är bra på det.

Så nej, Joel slår mig inte som en nolla. Han är en kille med enorm potential, men som både av en slump och för att han helt enkelt inte tror sig om så mycket mer, alltmer vävs in i en alternativmedial sfär. Liksom Johan, huvudpersonen i Riv alla tempel, Bromanders första roman i den trilogi om manlighet där Vän av ordning utgör den andra, suktar han efter ett sammanhang där han kan vara rätt, spela roll, och pendlar mellan övertygad överlägsenhet och fullkomlig, självföraktande destruktivitet.

Johan och Joel, Riv alla tempel och Vän av ordning, är precis så lika att man funderar över det, men ändå olika personer och öden. Johan var kroppsbyggaren och steroidmissbrukare, vars drömmar om storhet samtidigt var ett eskalerande, yrselframkallande självskadebeteende. Joel lever mer i sitt eget huvud. Han har en analytisk, nästan kylig sida, en tendens att bli desperat uttråkad och trappa upp beteenden som han egentligen är fullt tillräckligt intelligent att räkna ut kommer leda åt helvete.

Det hade kunnat bli outhärdligt att läsa, men blir det långt ifrån, för Bromander skriver med lätt hand och med en karg, mörk humor. Han skildrar Joel och hans meningsmotståndare (från feministbloggare till kulturtantsmamman) minst lika skoningslöst, men lämnar samtidigt en sårbarhet och en längtan så öppen att man aldrig riktigt kan tycka enbart illa om näthataren.

Hans längtan efter sanning, efter något äkta i förljugenheten, och det alltför pockande behovet av att göra skillnad, att betyda något och få använda den där potentialen, den är svår att värja sig emot. Att inga andra delar av samhället än de han hamnar i förmår ta vara på honom är bara så oerhört sorgligt.