Jag vet egentligen inte i vilket sammanhang Gustave Flaubert kläckte ur sig sitt berömda ”Madame Bovary, c’est moi!”, men det här är hur jag förstår uttalandet: ”Så jävla bra är jag!” En så bra författare är Flaubert att han förmår både leva sig in i sin understimulerade, lantliga läkarhustru och förmedla henne till läsarna.

Kanske finns det i grunden två sorters författare. En som har något speciellt att säga, och kan göra det fantastiskt, men sen, när det där väl är sagt, aldrig riktigt kommer upp i samma nivå – eller kanske ens försöker – igen. En annan som förmår skapa nya berättelser och karaktärer, gång på gång på gång.

Henrik Bromander är otvivelaktigt av det senare slaget. Så fort man tror att man vet vilken sorts huvudperson som ligger honom närmast om hjärtat så byter han fot, vänder tvärt om, och får en helt annan typ att verka precis lika trovärdig och intressant.

Efter de tre, sinsemellan väldigt olika Johan, Joel och Jens i manlighetstrilogin Riv alla tempel, Vän av ordning och Bara en kram har huvudrollen i nya Högspänning intagits av en medelålders kvinna. Lotta är gymnasielärare i svenska på en välrenommerad centrumskola. Hon är frånskild, har lite knackig kontakt med den halvvuxne sonen, en sårig relation till sin mamma och kanske inte världens största och varmaste vänkrets, men hon är i alla fall bra på sitt jobb. Trygg.

Fast också väletablerade kommunala innerstadsskolor måste ju konkurrera om eleverna. Lärarnas auktoritet är inte vad den har varit, och när föräldrar och elever kräver högre betyg får de snabbt skolledningen på sin sida. Den nya rektorn är mest intresserad av att göra skolan till en ”tech hub”, men Lotta börjar plötsligt uppvisa de mest oroande symptom.

Hon diagnosticerar sig själv som elöverkänslig. Det är ingen erkänd diagnos, och hon kommer alltmer på kant med såväl arbetsgivare och bekantskapskrets som samhället i stort.

Romanen börjar ”Allt har redan hänt”, och är skriven som Lottas eget försök att reda i sin situation. Lotta sätter fotnoter om sina vilda dagar i Loesje och är noggrann med sina litterära referenser. Hon är påträngande, roande, oroande väl gestaltad.

Ska man invända något så är det att Bromander i stort sett alltid lägger upp sina romaner på samma sätt, med början i slutet, och sedan bit för bit vägen dit. Om det nu är någonting att hänga upp sig på.

Det tycker jag nog inte. Njut istället av ännu en säregen, Bromandersk figur – intressant, vanlig, hisklig och kanske till och med lite älskvärd alldeles i sin egen rätt.