Recension

: Fastrarna
Fastrarna Ebba Forslind
2018
Urax
7/10

Klart lysande på stjärnfamiljshimlen

Utgiven 2018
ISBN 9789187208539
Sidor 26

Om författaren

Ebba Forslind (född 1985) är barnboksförfattare och illustratör, utbildad på Konstfack. Hon debuterade som författare 2017 med bilderboken Jättejättebråttom. 2018 kom Fastrarna.

Sök efter boken

När någon i sociala medier efterfrågar tips på bokgåvor för barn, till exempel till ett dop, finns det en oskriven regel på att minst tre personer måste nämna Elsa Beskow. Frustrationen över oviljan att ta till sig nyutgiven barnlitteratur ger mig en extra dimension vid läsningen av Ebba Forslinds Fastrarna.

Barnet följer motvilligt med när mammas nya kille Björns mamma fyller år. Det trista i att gå på kalas utan jämnåriga kan möjligen vägas upp av fikat. Igenkänningen är därför stor i besvikelsen över svag saft och stark chokladtårta. Här är det även brist på förströelse då värdinnan inte har anpassat sig till tanken på ett bonusbarnbarn. Några pärlor och en inkomplett byggsats gör ingen glad, och den gamla Elsa Beskow-boken – nedklottrad av missnöjd tidigare generation – skrämmer barnet med skildringen av barnaga.

Känslan av utanförskap har ingen ålder och det finns mycket att relatera till i Fastrarna. I barnets reflektioner kring att ha vuxit fort kan en vuxen läsare ana en känsla av att inte hinna med i den ändrade familjekonstellationen. En ung läsare kanske snarare känner igen sig i att komma i skymundan av syskon. Barnets sätt att inte kalla småsyrrorna vid namn signalerar en distans till den nya familjen.

Vändningen kommer med Björns tre systrar, klädda i uppdaterade nyanser av grönt, brunt och gredelint samt med modernare syn på barnet än Beskows tanttrio. Högtidligt och respektfullt ber de om att få bli barnets fastrar.

Färgstarkt och med mjuka former tecknar Forslind fram den ökande inkluderingen. Jag hade gärna sett mer variation i ansiktsuttrycken, som hos människorna inte skiljer sig markant från den gamla blunddockan. De snett leende munnarna säger för lite. Bilderna skildrar överlag utanförskapet starkare än gemenskapen. Uppslaget där barnet sitter mittemellan två vuxna, som inte har tid att högläsa eftersom de har blickarna riktade mot varsitt lenkindat småbarn, är särskilt drabbande.

Barnet är själv berättare och gör de avstickare som känns igen från valfri lågstadieunge. Trovärdigheten förstärks ytterligare av det handskrivna typsnittet, men tappas en aning när barnet citerar de vuxna.

Den som ser Beskow i nostalgiskt skimmer samt uppskattar skildringar av hur kvinnor i kollektiv tar sig an vilsna barn kan med fördel uppdatera sig från Elsa till Ebba.

Mimmi Söderlund

Publicerad: 2019-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-26 22:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7624

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?