Läser man tidningarnas recensioner av Henrik Bromanders senaste roman, Skymningstid, kan man lätt dra två slutsatser: För det första att den kanske inte är hans allra bästa. För det andra att det är en väldigt högt satt ribba. På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer […][...]

Henrik Bromanders nya serieroman Shahid/Skärvor slutar i mitten. Från ena hållet är det en berättelse om Håkan som blir Hakim, en konverterad IS-terrorist. Från det andra handlar den om Lovisa, konstnär och klassresenär. På mitten, det vill säga i slutet, stöter deras öden samman. Det finns många riktigt bra serietecknare i Sverige, men frågan är […][...]

Jag vet egentligen inte i vilket sammanhang Gustave Flaubert kläckte ur sig sitt berömda ”Madame Bovary, c’est moi!”, men det här är hur jag förstår uttalandet: ”Så jävla bra är jag!” En så bra författare är Flaubert att han förmår både leva sig in i sin understimulerade, lantliga läkarhustru och förmedla henne till läsarna. Kanske […][...]

För ett år sedan, när hashtaggen MeToo började sprida sig som en löpeld i sociala medier, var allt jag kände obehag och irritation. Varför förväntades jag dela det som var mest skamfyllt och sårigt för mig, för att folkbilda en massa idioter som vägrar förstå att samhället ser ut så här? Varför blev det, som […][...]

Om Henrik Bromanders båda tidigare romaner i hans romantrilogi om manlighet på olika sätt behandlade män i utanförskap, kroppsbyggaren och steroidmissbrukaren Johan i Riv alla tempel respektive näthataren Joel i Vän av ordning, så rör sig Bara en kram mer kring innanförskapets manlighet. Och den är på inget sätt mindre sunkig i Bromanders tappning. På […][...]

Han är en nolla, läser jag i recension efter recension om huvudpersonen Joel i Henrik Bromanders roman Vän av ordning. Det låter för mig ganska märkligt. Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i […][...]

Maria har ett ganska tråkigt och ensamt liv. Alla hennes vänner har börjat få barn, hon jobbar på ett ganska trist jobb som ger förslitningsskador, och där kollegorna inte har tid att hänga på fritiden. Något kul i sängen har hon inte haft på skitlänge. Hennes stora intresse är teater, så när hon ser en […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Det händer då och då. Att jag får en litterär crush. En författare jag läser träder fram som någon jag plötsligt kommer att beundra, känna inspiration av, av en eller annan anledning. Med Henrik Bromander började det med den ingående skildringen av en kroppsbyggares uppgång och fall i Riv alla tempel, som dessutom skulle vara […][...]

När Johan är liten gillar han mat. I tevens sken är han trygg, smaskande på ostmackor, korvar, det mesta i matväg finns hemma. Han är ett tjockt litet barn. Till en början är det inget problem, men snart blir Johan en av skolans hackkycklingar. Utan att ha utländsk härkomst blir han kallad Japanen, och utsätts […][...]