Jag skulle säga att jag är ganska bra på att läsa om otäcka saker. Jag kan bli glad av och känna tröst i bara en författares förmåga att sätta fingret på och formulera ett problem. Det är trots allt första steget i att kunna lösa det.
I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.
Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:
När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.
Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.
Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”
Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.
Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?
Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.
Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?
Publicerad: 2021-10-12 00:00 / Uppdaterad: 2021-10-10 22:42
Inga kommentarer ännu
Kommentera