Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig tillbaka. ”Gå straight.”

Fast först krävs förstås en rejäl stöt, för att finansiera den där förändringen.

Liksom en tanke dyker Rudis båda tonåriga brorsöner upp, den följsamme Rikki och den iskalle Ben. De vill ställa sina tjänster till förfogande. Som fredsgåva – Rudi och deras far är svurna fiender – bär de med sig sitt första rånbyte, och de kommer med en plan. De vet var det finns pengar att komma över. Mycket pengar.

Det är upptakten till Tore Renbergs andra roman om Hillevågsgänget, Jani, Rudi och Cecilie, och deras liv på den norska oljestadens skuggsida. Precis som föregångaren, Vi ses i morgon, är den en fest att läsa – over the top, hjärtskärande, tankvärd, egensinnig och riktigt underhållande. Det här är en norsk Pulp Fiction, en diskbänksrealistisk Jönssonligan, en Huset fullt möter Sopranos.

I Attack från alla håll skiftar perspektiven mellan en mängd karaktärer, men har ändå renodlats en smula jämfört med Vi ses i morgon, vilket faktiskt är skönt. Attack från alla håll är ett kärt återseende som samtidigt renodlat styrkorna från föregångaren något. Möjligen har Renberg tagit åt sig lite för mycket av att så många garvat åt hans kriminella karaktärers faiblesse för Kristelig Folkeparti, för det var faktiskt roligare i förbifarten.

Fast visst har de principer, Renbergs skurkar. De har ideal och drömmar och filosofiska funderingar och de tvingas till kompromisser. Just därför blir de också så trovärdiga, mänskliga, mitt i vansinnet. De må leva i en kriminell värld med kriminella spelregler, men det är trots allt samma värld som vår. Ingen filmhjältevärld, ingen tevespelsliknande action, utan en värld av kött och blod, där drömmarna trots allt inte är särskilt olika andras.

Rudi och Cecilie ska bli föräldrar och det är klart att de vill bli bra föräldrar. Att de vill kunna ge sina barn allt de kan behöva. Allt nästan ingen i romanen själv fått som barn. Det är så oerhört allmängiltigt.

Men det är klart – deras metoder är kanske inte alltid helt konventionella.