Ulf Karl Olov Nilsson, i regel kallad UKON är en rolig poet som gillar listor och katalogdikt, tabeller och upprepningar. Han tillhör den språkmaterialistiska falangen och OEI, men är allt annat än svårläst. I Barndomstolen beskriver han sin poetik som en kamp.

Jag är en enkel människa som vill göra saker i rätt ordning./ Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska/ bli mer spännande och utmanande. / Jag kämpar för Sverige och för den svenska / konkurrenskraften. / Jag är en egenföretagre som kämpar för den svenska kronan./ Jag vet vad jag är värd.

Det går att se UKON läsa sina dikter på Youtube. Då hör man att publiken skrattar. Vad är det då som är så roligt? Det är en absurd och torr, mekanisk dikt UKON skriver. Många likheter finns med Pär Thörns verk som kan handla om till exempel kassaskåp och datorer. Det roliga tycks ligga i den sakliga tonen och den totala värdeneutraliteten. Allting är lika viktigt, eller oviktigt, eller hur är det egentligen?

Barndomstolen är uppdelad i två avsnitt. Det första heter ”Värdetautologin” och här undersöker UKON just värdebegreppet. Olika valutakurser och fotbollsresultat ställs emot varandra, liksom värdet på ett barn. Att adoptera ett barn från Brasilien kostar 127 000 medan de från Etiopen kostar 91 000.

Dom dyrare är både snyggare och av bättre kvalitet så för mig
är valet lätt.

Tautologi är i sig ett begrepp inom den filosofiska logiken liksom ett begrepp inom språkvetenskapen. På filosofispråk är tautologin en formel som är sann oavsett ledens innehåll, till exempel:

Det enda en människa äger är sin kropp

Det enda en människa inte äger är sin egen kropp

I språkvetenskaplig terminologi är tautologi i stället en omsägning av samma sak, en tårta på tårta som man brukar säga. Ofta hör man till exempel människor säga gymnasieskola, fast att gymnasium betyder just skola eller träning och samma sak med basketkorg och chai-te. I Barndomstolen finns också gått om truismer, alltså självklarheter eller plattityder. Emellanåt kan det bli lite väl platt, men oftast blir effekten hisnande och absurd. En strof säger en sak och nästa säger samma, fast tvärtom. Barnsligheten och det lekfulla tänker jag står i relation till bokens titel. Ibland får jag just känslan av ett barns resonemang. Barndomstolen är en mångtydig titel som å ena sidan kan vara en domstol med barn – eller en tripptrappstol från barndomen. På baksidan av Barndomstolen sitter föga förvånande UKON porträtterad på en frånvänd stol.

Som så många andra language-poeter som till exempel Lars Mikael Raattamaa arbetar UKON för att göra läsaren till medproducent av dikten genom ett direkt tilltal eller frågor som; ”Är det med avsikt som du inte förstår mig?” Raattamaa kallar även idén om den utjämnande texten för bokstavskommunism. UKONs diktsamling är ett angrepp både i sin form och sitt innehåll på vårt kapitalistiska värdeinriktade samhälle och byråkratins befängdhet.

I Barndomstolens andra avsnitt ”Barndomen” fortgår tautologierna, lite mindre slagkraftigt politisk – men ändå vackrare och mer sinnligt på något vis. Barnet som kallas ”Det” kan tolkas just som ett barn, men även som en skrivprocess; hur en dikt blir till som i ett kretslopp .

Det här är UKONs elfte bok och inte den bästa, men den har ett värde. Och det räcker långt.