Det snackas mycket skit – och inte alltid oförtjänt – om skandinavers förtjusthet i diskbänksrealism, svarta familjedramer och hyresrättsångest. Allt det där som folk i allmänhet kallar Norén oavsett om de faktiskt någonsin sett något av Norén. Tänk på de svältande barnen i Indien, snyt dig och sluta gnäll, så illa har vi det ju inte här. Här har vi mat för dagen, tak över huvudet, lag och ordning och fred. Vi är trygga.

Alltså är det just där vi är som sårbarast, i det som träffar oss just där tryggheten behövs som mest. När illusionen tas ifrån oss, antingen direkt eller genom det vi ser hos andra – och det vi i vår tur gör emot andra för att behålla illusionen.

Maria slår sitt lilla barn. Sin son Torben. Hon ger honom prygel. Hon slänger honom i väggen. Hon sparkar honom när han kryper in under matbordet. Hon ger honom en örfil om han petar sig i näsan. Hon ruskar om honom när han somnar i soffan. Hon binder honom i spjälsängen. Det behöver hon inte alls. Han ligger alltid still.

Det är i det där gränslandet som Naja Marie Aidts noveller ligger. Med skoningslös ton som ibland slår över i nattsvart Kafka-humor skildrar hon människor som tappar taget. Det är inte nödvändigtvis stora grejer som gör det, inga monster à la Ajvide Lindqvist eller enorma livskriser; ju normalare, ju mer välordnat vårt liv är, desto mindre kan det ju krävas för att knuffa det ur spår och få oss att ramla raka vägen tillbaka till gamla hederliga slåss-eller-fly-instinkterna. I ”Babian” möter vi helvetet i situationer som är så alldagliga att de får rent absurda proportioner; mannen vars fru blir gripen för snatteri och försöker försvara henne, kvinnan vars förälskade bröllopsresa slås i bitar av en tafsare, mannen som upptäcker att han bor mittemot ett horhus med thailändska slavarbetare…

Jo, visst kan diskbänksrealism, svarta familjedramer och hyresrättsångest bli urtråkiga. Men det blir de aldrig här, även om inte riktigt varenda novell träffar lika hårt som de bästa. Det Aidt gör när hon kastar ut sina huvudpersoner ur tryggheten är inte bara att vältra sig i (eller driva med) misären, utan får också läsaren att haja till; vänta nu, vad var det jag såg där? Vad väljer jag själv att titta bort från? Är min värld verkligen så som jag vill tro att den är?

Vi har det bra i Skandinavien, här högst uppe på Maslows behovspyramid. Men om dom däruppe i det blå inte längre kan förstå kan spetsen bli väldigt svår att balansera på, och när man väl börjar halka utför den där 45-gradiga lutningen blir det näst intill omöjligt att stanna. Det både hisnar och vänder sig i maggropen att läsa Naja Marie Aidt.