UKONs (Ulf Karl Olov Nilssons) senaste bok, som handlar om rösten, inleds och avslutas med dikter vars stil känns igen från hans tidigare alster: rader med kompletta meningar som blandar påståenden och frågor som går från det självklara till det absurda när de läggs lager på lager, med humor som kikar fram från en botten […][...]

Trots att jag avnjutit lite tyngre titlar i J R R Tolkiens bibliografi, som De förlorade sagornas bok och Sagor från Midgård, där fotnotssystemet nästan tar mer plats än själva texten, och har en guidebok till alviska i bokhyllan har jag aldrig dykt ner på djupet i den lingvistiska sidan hos fantasypionjären. Följaktligen är de […][...]

Av någon anledning har jag aldrig läst någon av Mikael Parkvalls böcker. Tack vare att jag hittade Lingvistbloggen fick jag även upp ögonen för denne lingvists alster, och nu blev det dags. Efter de första kapitlen är jag helfrälst. Roligt, bitskt, men ändå vänligt och aningen … tja, liksom suckande. Men efter drygt halva boken […][...]

Redan i förordet klargörs vem som är tänkt publik: utbildare och studenter, samt en och annan som är intresserad av teknik för språkanvändning. Det här är en mycket akademisk och teknisk bok, som varken passar eller är tänkt för en bred allmänhet. Kapitlen spänner över allt från korpusanvändning, där jag till min glädje ser konkret […][...]