Krönika

Björns bokhylla

I somras flyttade jag från en liten lägenhet till en något mindre liten lägenhet. En av tankarna bakom det var att jag äntligen skulle få plats för alla böcker.

Bah! Humbug. Den enkla sanningen är att det är omöjligt att få plats för alla böcker. Ingen har ännu, såvitt jag vet, studerat detta i den utsträckning som ämnet tvivelsutan förtjänar, men det finns någon form av naturlag som slår fast att varje gång man får plats med sina böcker sker en av två saker: a) man skaffar fler böcker – i en ordning som sabbar vilket system man än valt att sortera böckerna i – eller b) bokhyllan krymper. Möjligen är det för att motverka detta som IKEA nyligen valt att göra Billy djupare, men summa summarum blev att jag även i min nya lägenhet fick nöja mig med att knöka in allt jag läst och kommit fram till att jag inte kan leva utan i två Billy,

och allt jag ska läsa i en något mindre Billy.

Jag har haft officiellt köpstopp i flera år nu, vilket innebär att jag bara får nya böcker a) genom dagensbok, b) i present, c) vid bokrean, och d) när jag verkligen vill köpa en bok. Lustigt nog minskar inte mängden böcker. Bland det olästa ser jag givetvis fram emot nya böcker av Cartarescu, Ngugi, Sjón, och

…moving right along. Alla pocketböcker då? Gjorde jag mig av med dem? Nädå, de finns där bakom de fina, i väntan på en bättre lösning:

Det är alltså inte en medveten taktik för att dölja att jag har minst två hyllmeter med Stephen King i pocket gömda bakom Kyrklund och Lowden… eh…

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.

Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Björn Waller

Publicerad: 2011-10-10 10:00 / Uppdaterad: 2012-07-20 10:35

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?