Recension

: Det är inte hennes fel att jag skriver sämre
Det är inte hennes fel att jag skriver sämre Daniel Boyacioglu
2009
Wahlström & Widstrand
3/10

Vems är då felet?

Daniel Boyacioglu är en produktiv poet, sedan debuten 2003 har han gett ut en diktsamling per år undantaget 2007 då samlingsvolymen En för alla, tre för en gavs ut och 2008. Parallellt med bokutgivningen ger han även ut skivor och gör framträdanden som scenpoet.

Egentligen ogillar jag att bedöma scenpoeters dikter i bokform eftersom det är på scenen som de är kompletta. Nu vet jag inte om dikterna i Det är inte hennes fel att jag skriver sämre är skrivna för att läsas på scenen, men jag tycker att det fattas något. Därför blir scenpoeters diktsamlingar oftast just samlingar med funktion att jag som lyssnare vill äga dikten. För att jag vill komplettera min lyssning med de skrivna orden. Det är det där med att låta orden stå på papper så att jag ser hur de ser ut. För att dikten alltid säger något annat då. Men en bra dikt är en bra dikt oavsett om den läses på scen eller om den står skriven i en bok.

I bokform upplever jag Daniel Boyacioglus dikter som ojämna och nödrimmade. De rör sig i gränslandet där generationerna byter plats. Det är ett nytt barn på väg och då måste det göras upp med den där egna barndomen. Oavsett om det är diktsamlingsjagets barndom eller Daniel Boyacioglus barndom som behöver redas ut, upplever jag att dikterna blir för privata och nära. Men de kommer aldrig till den punkten att de blir så privata att de blir allmängiltiga, därför får jag känslan att de inte angår mig.

Många av dikterna handlar om att skriva och det finns inte mycket som är så tråkigt som att läsa om att skriva. För mig blir det bara ett bevis på att författaren inte har något bättre att skriva om. Daniel Boyacioglu skriver själv att det inte är hennes fel att han skriver sämre, så den enda frågan som blir kvar efter att jag har lagt ifrån mig boken är: vems är då felet?

Textutdrag (Visa/göm)

Emelie Novotny

Publicerad: 2009-07-02 23:59 / Uppdaterad: 2009-07-02 23:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3355

6 kommentarer

Hehe Han ser ut som mig på bilden??

Journal of European Public Policy Oregistrerad 2009-07-03 19:36
 

Det gör han ju inte. Mig ser inte alls ut så.

Sape Oregistrerad 2009-07-04 15:38
 

Exakt samma tanke har jag också haft om scenpoesi – den där att man vill ju se hur orden ser ut. Jag upplever det ganska ofta som att det går för snabbt, som att jag inte hinner ta in…man vill ha möjligheten att gå tillbaka, läsa om och tänka igen.

Anna Carlén Oregistrerad 2009-07-07 15:55
 

Du är hård. Jag gillar det. Daniel är faktiskt en sån där poet jag inte har sett uppträda nån gång. Måste nog göra det. Har nämligen inte kunnat gilla nån av de dikter jag läst av honom speciellt mycket, men han har bra rykte om sig… Hm.

Lina Oregistrerad 2009-07-20 22:09
 

Jag har sett honom någon gång i tidernas begynnelse och gillat det men vet inte alls vad jag skulle tycka om det nu.

Det där med att ha eller inte ha tillgång till scenpoeters texter ändrar ju hela upplevelsen. oftast tycker jag ju att den skrivna texten kompletterar det talade ordet, men de starkaste upplevelserna av en scendikt får jag nog ändå första gången jag hör den.

Emelie Novotny Redaktionen 2009-07-21 11:47
 

Har läst lite ur två av hans böcker, däribland denna, och måste tyvärr säga att han inte har speciellt mycket att komma med när det handlar om ord på pränt. Han må vara bättre på scenen men det han skriver är löjligt intetsägande.

Karl Oregistrerad 2009-10-01 22:04
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?