Krönika

När författare borde hålla tyst

Fyra dagar av trivsam trängsel i seminariesalar och montrar. Ständigt författare med mikrofoner som uttalar sig om allt mellan himmel och jord, mest böcker. Och det är inte bara för min fysiska ros skull jag ibland önskar att de ska vara lite tystare.

Rum för poesi är en oas i mässdjungeln som bjuder på aktuella poeter från Sverige och annorstädes. I år gästar exempelvis Robert Bly, Katarina Frostenson, Nicolaj Stochholm, Göran Greider och Inger Edelfeldt. Dessutom förekommer egna baltiska och brittiska timmar, liksom uppträdanden av elever från en skrivarlinje och söndagseftermiddagens obligatoriska öppna scen (underligt att inte fler tar denna enorma chans att faktiskt läsa på bokmässan).

Jag får med mig en poesiskeptisk vän till scenen. Och jag vill så gärna visa att poesi inte behöver vara så där allvarstyngd och pretentiös, men inser som vanligt snart att så väldigt mycket faktiskt är det. Det gäller knappast bara den här scenen – Rum för poesi har snarare ett ovanligt fräscht och trevligt program – men i allmänhet.

Och jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket poesi som skrivs för att och faktiskt borde läsas högt?

Man hör ibland att långt tillbaka i tiden var litteratur lika med högläsning. Inget lästes, eller var tänkt att läsas, tyst och individuellt. Oavsett hur det står till med det, är det knappast så längre. Inte minst en del modern poesi är helt enkelt avsedd att ses på en boksida, och väldigt lite tror jag är skrivet med tanken att det ska högläsas. Men vad jag förstår är det så att läsningar ger mer pengar än att skriva böcker, vilket naturligtvis tvingar författare att läsa högt, oavsett avsikt och läggning.

Ändå kan det förstås vara en bra eller till och med fantastisk upplevelse även att höra poesi.

Men sen har vi estradpoeterna. Som skriver och läser just för att höras, och som ofta har förmågan att få det mesta andra att verka blekt, uttryckslöst och monotont. Daniel Boyacioglu och Anna Jörgensdotter är två av mässans exempel på det. De fungerar visserligen utmärkt även på boksidan, men att se och höra deras speciella lässtil och framträdande tillför onekligen några dimensioner extra.

En annan, likartad fråga, som envist trampar mig i hälarna under fyra dagars monterirrande är i hur stor utsträckning man faktiskt vill höra författare prata om sina böcker?

Jag är böjd att säga inte alls, eller åtminstone väldigt sällan. Jag tänker gå och höra på John Ajvide Lindqvist, som skrivit den nya svenska vampyrromanen jag längtar efter att läsa, men blir avrådd av en kompis som faktiskt läst den. Hon menar att boken har så många dimensioner i sig själv att en författares åsikter bara kan göra den snävare, mindre. Så jag låter bli, och ångrar det inte. Böcker ska inte reduceras till sina författare.

Däremot hör jag favoriten Gun-Britt Sundström – hon skrev några underbara böcker på 70-talet, men har sedan hållit sig till översättning och journalistik – prata om systrarna Brontë, och det är fantastiskt spännande att se och höra henne. Hennes romaner vill jag emellertid ha för mig själv.

Ella Andrén

Publicerad: 2004-09-30 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-13 16:41

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?