I det poetiska utforskandet i Ideala begivenheter tar Signe Gjessing tillvara på alla tillgängliga medel: språket, textens utbredning över boksidorna samt själva bokens utformande. Det är en tunn bok, endast 31 sidor, men den är desto större med sitt A4-format. Det går inte att överblicka ett helt bokuppslag utan att röra på huvudet. Så handlar det också om universum – det där stora, obegripliga som är kontexten för vår existens.

Det är inte heller alldeles enkelt att ta in på något bestämt sätt vad texten säger:

Branter

faller från rymden som nackhår som inte kan sättas upp i vilken världsfrisyr som helst; som resten av rymden annars kan; jag går en promenad bland branterna,

vattenståndet har fallit; snart är branterna världen.

solen sträcker sina strålar fördröjt, som om det är något de inte minns, till sist mynnar de ut i synligt ljus, som ett
»aha«,

 

»O ja«, »Aha«, »Aha, förstås«, »Aha«: stjärnrymden

Observera att webbgränssnittet här inte gör texten full rättvisa på grund av sidformat med mera. Men jag tror ni förstår idén. Det är som om boken uppfinner sitt eget språk och sina egna regler för vad en punkt, vad en stor eller liten bokstav, eller vad ett mellanrum betyder. Och vad en promenad, ett vattenstånd eller vad en världsfrisyr betyder.

Att läsa Gjessing påminner om att läsa Gertrude Stein. Inte för att deras texter egentligen är särskilt lika varandra, men det där att kliva in i en syntax som håller men samtidigt sätter betydelsen av allting i gungning.

Det som bjuder in är dock upptäckarlusten och humorn. Hos Gjessing är det på en och samma gång existentiellt allvar och ofta på gränsen till komiskt:

lägenhetsvärldar »med anledning av ett leende«

 

.

 

leenden beger sig i förväg av till stjärnornas sommarhus för att värma upp det tills stjärnorna kommer

 

.

 

belägenheter uppstår i universum, när det inrättas expertkommittéer som är experter på rosor

 

 

och ska försöka rida på hästar