Recension

: Ur världen
Ur världen Eva Runefelt
2020
Albert Bonniers förlag
7/10

Sädesärlans tändsticksben

Utgiven 2020
ISBN 978-91-0-018188-8
Sidor 73

Om författaren

Eva Runefelt (f 1953) är en av våra främsta poeter. Hon debuterade som prosaist 1975, men har sedan dess främst koncentrerat sig på poesin.

Sök efter boken

I Eva Runefelts diktsamling Ur världen behandlas död och saknad på ett nästan biologiskt sätt. Det är beniga släkten, revbenspar, nyckelben, bröstkorgar och gravar som har en atrosig leda. Det börjar i en natur- och vardagsnära lyrik, där man först bara anar saknaden efter en annan medmänniska, men som mot slutet avtecknar sig alltmer konkret och smärtsamt.

Det förekommer ibland nästan tungvrickande ordföljder som ”bukiga balkongers svarta krinoliner” som ger en humor och en värme åt språket, men också en vackert melodisk ton, i den diktsvit som annars kanske skulle doftat för mycket mull och förruttnelse.

Det finns en dikt om ett samspel mellan fåglar som jag särskilt fastnar för:

Sädesärlan vippar sin stränga stjärt
som purken dam med infälld solfjäder
med slag lägger hon sig i, denna
tvåstämmiga fågel svänger så runt
på ena tändsticksbenet, uttråkad
av skatans grävande i sitt för att
slippa prata

Här finns mycket att trä sina tankar på. Min schablonbild av en sädesärla kanske är att den är glad, men en aning retsam rackare. Här framträder något annat, en sträng dam som längtar efter kommunikation – och det med en skata som för länge sedan verkar ha tröttnat på det. Det är nästan så man ser ett mänskligt par framför sig, som levt alldeles för länge ihop. Och tändsticksben? Är det en metafor för ett par sköra ben som inte kan ta sig någonstans, för skulle de försöka, skulle de bara gå av?

Men så kommer då döden allt tydligare först i bara några rader här och där, och sedan i hela dikter. En rad som ”…nästan som/gamla skallar med hjässans söm/uppgrävd och häpen” ger den gåtfulla döden, närapå anletsdrag. Som om min egen död skulle titta på mig därnere från mullen och fråga ”jaha, du håller dig fortfarande upprätt och är ute och går?”

Som om skatan i dikten ovan, nu död, äntligen ville börja prata med mig igen.

Mot slutet gör saknaden som mest ont. Det finns något nästan erotiskt i:

En ländens ömhet
med underlivet som spikat
ovan den döde
Jag vill ha dig, säger ängeln
du gör mig ont

Erik Stenkula

Publicerad: 2020-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-23 18:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8112

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?