En avlägsen släkting, vi kan kalla henne Fröken D, är fullständigt förvissad om att hon en gång i tiden bestått av beståndsdelar från en Pachycephalosaurus fortplantningsorgan. Det är inte omöjligt, hon har en omistlig känsla för sådant där. Jag hoppas för min del att mitt kött och min immateriella själ blir till en doft. En brännässlas om man får komma med önskemål. Sen vill jag bli till en hasselnöt, en älgkos långa bakben, möjligtvis till och med en koltrast, dessa finstämda musiker och viga studsare. Eller ett rodnande höstlöv. Å andra sidan kan en lika gärna komma att bli till duvspillning, ett fisköga och allra säkrast maskföda. Om en nu inte väljer eldens väg.

Jag läser om Skriets förvittring. Färgen har tappat litet av sin lyster. Edvard Munch hade använt sig av en smutsig färg som sämre värjer sig mot luftfuktighet och, hör och häpna, utandningsluften från både verkbetraktare och de som betraktar dessa. Inget är bestående. Det är en smal sak för många, många att skriva om allts förgänglighet, ögonblickets ögonblickskorta ögonblicklighet; att det varken finns ett då eller ett sen utom i tanken.

Alejandra Pizarnik sammanfattar det väl i Fragment för att bemästra döden:

ännu är inte nu
nu är aldrig

ännu är inte nu
nu och alltid
är aldrig.

Svårt att greppa, om ens möjligt, men så är det. Särskilt om vi, i tidsrymder vi inte kan föreställa oss, låter mänskligheten vara i blickfånget. Denna mänsklighet, du och jag och de som dött och ännu inte fötts, alltså oss alla som släkte och som några betraktar som en parentes med piss. Andra, däribland jag, ser hellre en människa som en minimal koncentration av energi under en försvinnande kort tid. Millimeterliten. Elektroimpulssnabb. Många har försökt greppa detta, men inte få har till följd klätts i tätt åtsittande vita tröjor. De allra flesta ger antagligen upp och lämnas kvar med en astronomisk ångest. Eller åtminstone ett litet obehag. Måttlighet mina vänner, måttlighet.

Gravgåvor är en förunderlig bok, ett grävande i förfallet skulle en kunna säga, om man i det åsyftar ett värdeneutralt sökande och finnande. Förfall låter bara negativt för att vi inte umgås tillräckligt med det (utom vårt eget då, alltså). Tor Ulven gör nedslag i äldre tider och hos människor lika glömda som de miljöer de vistades i. Fragment. Aningar. Oändliga möjligheter men bara för oss. Fötter som lämnat spår i sten. Nedfrysta mammutar. Ett kranium, tidigare härbärgerandes klet med minnen som längre inte finns, nu kanske ett hem för en förvirrad och halvblind ekorre.

Scen: förstulna blickar, två ögon som under ett ögonblick blickar in i varandra seendes genom den sidoruta på bussen som hindrar dem från att göra annat än att – se. En kort gemensam upplevelse som hade kunnat vara något annat, men som de båda i framtiden tänker tillbaka på. Men han var han och hon var hon och omständigheterna som de var.

Det finns en särskild passage som kommer dröja kvar hos mig länge:

En gång hade hon mumlat något om allt det mörka vattnet, fiskarna och dyn under dem, på andra sidan av den tunna bordläggningen, och han hade tänkt att det säkert låg en båt ungefär som deras, som en skugga av den bakåt i tiden, och ruttnade där nere någonstans, tills den en dag skulle vara helt upplöst, likt ett medikament, så att vattnet skulle innehålla en fullständig, men osynlig och smaklös båt, ett minne ingen ägde. Så när ingenting i ingens famn. Ingentings näring.

Stycket ovan fick mig att uppleva något jag aldrig tidigare upplevt: att läsning tagit andan ur mig. Jag glömde att andas. Något helt upplöst, men ändå en hel osynlighet. Något försvinner för betraktaren, men finns ändå kvar i partikelform, vi kan inte urskilja den men vi kan veta.

Jag är inte helt säker varför jag kommer att tänka på I Flanders jord. Diktarnas röster från första världskriget (översättning av Caj Lundgren).

Bara ett liv hoppar upp i min hand –
en sällsamt sardonisk råtta –
när jag plockar bröstvärnets vallmo
för att sätta den bakom örat. Dumma råtta, du skulle bli skjuten med ens
om de visste hur kosmopolitiskt du tänker!

Kanske har det att göra med det återkommande temat: nedbrytningen. Råttan, vallmon har ruttnat. Soldaten är sedan länge död, kanske tog den spanska pandemin honom. Krigets metall ligger fortfarande fördolt, men kommer även detta upplösas och finfördelas. Om vi finner det blir vi varse att även artefakter från det förflutna är kapslar för minnen och i slutändan tiden. Upplösning ett underliggande tema. Upplösning är ofrånkomlig men framförallt det enda som kan leda till något nytt. En enorm vevliknande rörelse framåt – vad framåt nu är.

Språket har en vitalitet – är vitalitet – som återfinns hos exempelvis en bernt erikson. bernt skrev minst en normalstor papperspåse fylld med märkliga böcker. Några titlar är Sagan om mördarriket Jorden, Helheternas identitet, Röda trådens död. Jag har försökt finna ursprunget till hans självbiografiska text, utan lycka. Han skriver att hans diktning också kan ”ses som ett slags partikelforskning, alltså en kosmisk medvetanderesa som splittrar upp det specifika motivet i substanser och låter den sprängda gestalten expandera i nya metamorfoser”, att dessa ”substanser, dessa grundämnen i renodling utesluter givetvis gärna en vanlig konstnärlig struktur; lösgjorda partiklar virvlar som kroniska upplösningstillstånd inför det helhetslängtande ögat.”

Eftersom Flo förlags utgåvor för ögat är till fägnad och samtidigt en taktil sensation att hålla i krävs en inte oansenlig kraftansträngning för att med slö kökssax inte klippa isär boken till pappersskärvor och blanda ihop dem på måfå till ett sörjigt kollage. Små skärvors tilldragelse.

Jag vägrar att inordna boken i en fast och dogmatisk kategori. Om den är något så är det just gravgåvor. En ny avdelning på Biblioteket kanske. Robert, kategoriseraren. Robert, strax glömd och dessa digitala bokstäver som aldrig kommer att materialiseras är glömda i morgon om inte tidigare. Kan inte tänka mig något mer vämjeligt än att bli ihågkommen. Sådana människor har vi alldeles tillräckligt av. Men du, Gustav II Adolf som står på ditt torg här i Göteborg, kommer en dag trilla av din lilla höjd. Vi borde medan vi hade chansen stoppat upp också kungen och satt honom i sadeln på Streiff.

Gott mitt uns, rätt ner i graven.