Historien som är nu

Rasismen i Sverige: Nyckeltexter 2010 - 2014 Lawen Mohtadi och Devrim Mavi (red.): 2014; Natur och Kultur; 8/10

Utgiven	2014
ISBN	9789127140684
Sidor	301
Medförfattare	Lena Sundström, Gellert Tamas, Athena Farrokhzad, Niklas Orrenius, Johannes Anyuru, Mattias Gardell m.fl.

Etiketter

Sök efter boken

”Nyckeltexter 2010 – 2014” lyder underrubriken till antologin Rasismen i Sverige. Som en historieskrivning över år som inte ens är slut än. Ett valår dessutom, fast boken släpptes innan valet. Det känns ju till en början ganska knasigt.

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-10-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-17 21:10

Kategori: Recension | Recension: #5863