Recension

: Blue is the warmest color
Blue is the warmest color Julie Maroh
2014
Arsenal Pulp
7/10

Ikoniskt tragisk kärlek

Utgiven 2014
ISBN 9781551525143
Sidor 156
Orginaltitel Le bleu est une couleur chaude
Översättare Ivanka Hahnenberger
Först utgiven 2010
Språk engelska

Om författaren

Julie Maroh (född 1985) är en fransk serietecknare och illustratör. Hon växte upp i norra Frankrike men är utbildad bland annat i Bryssel i serietecknande och litografi/gravyr. Hennes debutalbum, Le bleu est une couleur chaude, kom ut första gången 2010 och blev film i regi av Abdellatif Kechiche 2013. 2013 kom också Marohs andra album, Skandalon, ut.

Julie Maroh – författarens hemsida (företrädesvis på franska).

Sök efter boken

Det kan inte vara många seriealbum som bär stämpeln ”Cannes Film Festival Palme d’Or Winner”. Företrädesvis förstås för att det är just ett filmpris. Jag har faktiskt inte sett den guldpalmenbelönade filmen Blå är den varmaste färgen – än – men den bygger alltså på en grafisk roman av fransyskan Julie Maroh.

Eftersom min franska är rätt hopplös får jag läsa den i engelsk översättning, men det är en tilltalande melankolisk, melodramatisk kärlekshistoria med viktigt tema som någon borde överväga att översätta också till svenska. Inte minst är den vackert tecknad, med mjuka gråtoner och dova färger i ramberättelsen och riktigt snyggt bara svartvitt och blått i återblicken.

Återblicken, ja. Nästan hela Blue is the warmest color består faktiskt av en enda lång återblick. Dess första mening lyder ”My love, when you read these words I will have left this world.” Den som skriver är Clementine. Hon som lämnats kvar heter Emma och genom Clementines dagbok återupplever hon den kärlek och det liv som så småningom leder fram till Clementines död.

Blue is the warmest color är en Romeo och Juliet-historia där kärlek och död är nära sammankopplade, och den oförstående omvärlden har minst lika stor skuld i att det måste sluta så tragiskt. Trots att Clementine sedan den allra första gången hon ens får en skymt av Emma, flickan med det blå håret, inte kan sluta tänka på henne, har hon ju pojkvän och lever i sammanhang där det är allt annat än självklart att plötsligt förälska sig i en annan tjej.

Jag tänker en del på David Levithan när jag läser den här berättelsen. Först på hur fantastiskt jag tyckte det var när så många av hans böcker inte handlade om problemet att vara homosexuell. Hans karaktärer kunde vara homosexuella och ha problem, men det var vanliga kärleksproblem. De berodde inte på homosexualiteten i sig. Sedan, när han skrivit mer om problem som just handlar om homosexualitet i sig, om att inte bli accepterad och kanske inte ens acceptera sig själv, så har det också känts som en lättnad, för den verkligheten finns ju faktiskt också. Fortfarande. Tyvärr.

Blue is the warmest color hör definitivt till den senare kategorin. Emma och framför allt Clementine har så många omkring sig som gör kärleken så mycket svårare än den skulle behöva vara, kärlek som kan vara så förbannat svårt i sig. Så många har åsikter om vem Clem borde vara att hon alldeles slits sönder, också inuti. Det är så oerhört, sorgligt, tragiskt onödigt. Kärlek som kan vara så förbannat svårt i sig.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-10-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-17 01:28

Kategori: Recension | Recension: #5867

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?