Recension

: Våld - En historia om kärlek
Våld - En historia om kärlek Joyce Carol Oates
2005
Albert Bonniers förlag
7/10

Missgärning och hämnd

Utgiven 2005
ISBN 9100105007
Sidor 166
Orginaltitel Rape. A Love Story

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett fyrtiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik i huvudsak för vuxna men också ungdomar. Verken skrivs i eget namn förutom några hon skriver under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Det är en enkel och otäck bok hon har skrivit, Joyce Carol Oates. Äcklet och våldet är svårt att värja sig mot, och berättartekniken är så effektiv att man gärna läser ut boken snarast möjligt. Handlingens startskott går som följer:

Den 4:e juli 1996 går änkan Teena Maguire genom parken med sin tolvåriga dotter Bethie, på väg hem från festen. De blir överfallna av ett gäng yngre män som är fulla och höga på metaamfetamin. Båda misshandlas, Teena blir våldtagen. Det sker i ett smutsigt båthus medan fyrverkerierna fortfarande smäller, och berättas av Oates med lika delar kyla och grymhet.

Polisen når brottsplatsen strax efter att förövarna lämnat den, och den tekniska bevisningen tillsammans vittnesmålet från dottern blir för läsaren vad som borde leda till ett självklart fällande i en rättegång. Hur skulle de kunna gå fria när det är så tydligt att de är skyldiga? Ingen domstol i världen borde kunna låta detta passera. Dock: lösenordet till frikännande heter pengar. De unga männen, ett gäng av nära kompisar och bröder, har familjer som tömmer sina white trash-kassor. De belånar sina hus, får bidrag av kusiner, och skramlar ihop till en rå stjärnadvokat som smäller Teenas åklagare på fingrarna. Dotterns vittnesmål ifrågasätts – hon är ju bara tolv – Teena hade druckit, var ju så lättklädd, kan inte identifiera männen, och domaren är allmänt tjurig och inte nämnvärt engagerad i rättvisan. Och i sviterna efter misshandeln och våldtäkten har Teena både psykiska och fysiska problem. Hon är försvagad, för illa tilltygad för att klara av att utfrågas och manglas i rätten, där de anklagades anhöriga sitter som en skränig publik.

Rättvisan tar sig däremot utryck i andra former. Polisen John Dromoor, som kom till båthuset och sedan innan bara kände Teena till namnet, inleder som privatperson en slags personlig hämndaktion mot förövarna. Där har vi storyn, missgärning och påföljande hämnd. Med andra ord är det ett ganska konventionellt upplägg, men det är inte heller där Oates styrka ligger.

Istället finns kvaliteterna i trovärdigheten hos karaktärerna och den skickliga berättartekniken. Även om personerna är glasklart uppdelade i onda lägret och goda lägret, köper man dem utan att blinka. Och berättartekniken hanteras mästerligt, tidshoppen och dramaturgin skapar det driv som en schysst roman kräver. Över huvud taget är det en mycket lätt och följsam läsning. Som en stor historia i ett mindre format.

Man kan fråga sig om boken är en kommentar till det amerikanska rättsystemet. Eller om den är en studie i de psykiska konsekvenserna av ett otäckt övergrepp. Eller om kärlekshistorien som antyds i titeln ligger dold i undertexterna. Eller är boken en skildring av omgivningens reaktion: hur de skvallrar, baktalar och skuldbelägger Teena Maguire? Lite av varje, skulle jag vilja säga. Det är en hygglig blandning.

Enkelhet och effektivitet är nyckelorden för Oates roman. Handling och språk är så att säga "ekonomiskt", alltid tillräckligt och aldrig för mycket. Detta gör läsningen behaglig. Mycket behaglig. Ja vad hon kan, den där Oates.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2005-04-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 15:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1601

13 kommentarer

Tråkigt att män som lidelsefullt försvarar kvinnor inte finns i verkligheten.

P Oregistrerad 2005-04-26 00:10
 

Recensionen var bra skriven men den tog aldrig upp varför romanen endast fick 7 av 10? Endast texten är en hyllning, men en sjua är ju inget bra betyg för en "nobelkandidat".

Johan Oregistrerad 2005-04-26 01:49
 

Är hon verkligen en nobelpriskandidat? Jag tycker Oates kan vara ojämn.

Karin Oregistrerad 2005-04-26 09:25
 

Och vet du vad du själv kan vara Karin? Jämn. Alltid lika jämn.

Vega Oregistrerad 2005-04-26 09:53
 

Oops, vega, var det där elakt menat?

Jag tycker Oates är synnerligen jämn – urtråkig. Kommer aldrig genom hennes böcker. Stela och sterila.

P Oregistrerad 2005-04-26 10:03
 

Till skillnad från alla andra Nobelpriskandidater och Nobelpristagare som är fullkomligt jämnbra och alltid håller i längden…?

Oates är definitivt cool, vet inte rikigt vad jag tycker om denna dock. Det ultimata kvinnliga offret och den ultimata manliga ensamvargshjälten som tar lagen i egna händer. Samtidigt skulle jag säga att storyn känns så överdrivet, ett så grovt brott med så starka bevis som gärningmännen klarar sig undan. Men uppenbarligen händer just det hela tiden.

momo Oregistrerad 2005-04-26 10:35
 

Johan – Detta med betygskala kontra text är en slags evig fråga. Ofta använder jag betygskalan som ett komplement eller utjämning till texten, i just denna recension som för att säga "men bättre än så är den helt enkelt inte". Istället för att se betyget som texten översatt till siffror, bör man se det som text + betyg = recensionen. Att översätta text till siffror och vice versa är ibland en omöjlig uppgift, det är två olika språk.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2005-05-02 18:25
 

har läst den och den är väldigt bra!

Emma Oregistrerad 2006-11-29 17:01
 

Hahaha, man kan undra om Johan Wirdelšv har ngn som helst akademisk utbildning. Inte den djupaste analysen…

S.L Oregistrerad 2007-09-26 13:35
 

S.L, vilken begåvad människokännare du är. Jag hade i ärlighetens namn ingen som helst akademisk utbildning när recensionen skrevs. Och jag är ganska rädd för inställningen att recensioner är något som bara akademiker får syssla med.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2007-09-26 17:54
 

Det är inget fel på den här recensionen.

Men jag har just läst den här romanen och jag tycker att den var enfaldig och trist. Särskilt huvudpersonernas uppdelning i de goda och de onda – framstår för mig fullständigt tomma. Och den hämnande polisen framstår för mig som en pappersdocka även om han framställs som en känslokall psykopat. Och vapenfetischist.

Jag förstår inte hur Oates tros vara en nobelpriskandidat. Helt orimligt sett ur mina ögon.

M,L. Oregistrerad 2008-01-13 16:02
 

[...] bokbloggare om ”Våld: En historia om kärlek”: Dagens bok Storyteller 55.603331 [...]

 

kan någon vara snäll och skriva hur boken slutar. kommer gärningsmännen bli tagna elr kommer de att komma undan?

Oskar Oregistrerad 2011-03-26 18:45
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?