Problemet är inte att hinna överblicka flera dimensioner på en liten yta. Det lär vara möjligt till och med i haiku. Med sin korta berättelse lyckas Vénus Khoury-Ghata vidröra både ett olyckligt livsöde, en skoningslös hederskultur och frågor kring gränsen för en arbetsgivares ansvar för sitt tjänstefolk. I krigets Libanon blir tjänsteflickan Hafia våldtagen med påföljande graviditet. Hon tjänar hos en kvinna som vill hennes bästa, men modern bankar på dörren med ett cyniskt ultimatum: pengar eller så överlämnas dottern till sina bröder som förintar skammen med kniv.

Och nog för att det är en fin tanke hos Elisabeth Grate Bokförlag att en kort berättelse kan vara värd att gå i tryck som egen bok, med ISBN-nummer och allt, utan att behöva trängas in i en novellsamling. Utgåvor i små format har ofta ett slags skön behändighet över sig. Man får impulsen att bära den i innerfickan eller stoppa i ett litet kuvert och skicka vidare. Framför allt är det förtroendeingivande – någon har avsatt resurser i förlitan på dessa 30 sidors egen kraft, det ger auktoritet åt berättelsen.

Men Khoury-Ghatas Hafia är så snabbläst, så fort överstökad, så motståndslös i språk och gestaltning och snål och skissartad i händelseförlopp och karaktärsteckning att den upprörande grymhet som avhandlas inte hinner vinna mark i medvetandet. Med ens var det slut. Som telefonsamtalet några säten fram man hörde på bussen. Vad var det om? Jag hann inte höra tillräckligt. Det verkade riktigt otäckt, men det fanns ingen tid för detta att slå rot.