Recension

: Den onödige mannen
Den onödige mannen Erik Helmerson
2011
Norstedts
7/10

Medelklassmannens tysta desperation

Utgiven 2011
ISBN 9789113028262
Sidor 256

Om författaren

Erik Helmerson
Fotograf: Henrik Montgomery

Erik Helmerson, född 1967 i Stockholm, är ledarskribent på Dagens Nyheter. Tidigare var han prisbelönt filmkritiker på TT samt medarbetare på Expressens kultursidor. Han romandebuterade 2008 med Blixthalka. 2011 kom Den onödige mannen och 2014 utkom Au revoir, Magnus.

Sök efter boken

För alla dem som i likhet med mig charmades av Erik Helmersons debutroman Blixthalka för några år sedan blir nya romanen, Den onödige mannen, lätt något av en kalldusch. Borta är känslan av romantisk komedi, borta den underbart referensspäckade dialogen.

Om Blixthalka rörde sig kring isländska sagor, Tintin-album, Muminpappan och När Harry mötte Sally, så är Den onödige mannen betydligt fattigare. Här finns ingen kärlek till landskap eller texter, här finns bara en trött medelklasskarriärism som möjligen kan föra tankarna till Thoreaus berömda ord om att ”most men lead lives of quiet desperation”.

Det är en obehaglig bok. Vardagsobehaglig. På ett sätt är det den värsta sortens obehag. Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla andra klasser, mot ytlighet och karriärism och samhället i allmänhet och inte minst mot Manligheten.

Återigen, inte mot män i sig, det vore bisarrt. Men Manligheten. Är den inte egentligen ett av våra största samhällsproblem? Hierarkierna, våldet, det ständiga behovet att ta sig upp på vems som helst bekostnad, att hävda sig med alla medel som kan stå till buds. Det är så vedervärdigt.

Ändå är huvudpersonen Peter Håkansson, han som utnämner sig själv till ”den onödige mannen” och hoppas att någon ska protestera, en modern man, en intellektuell man, en journalist och kulturman. En man som avskyr våld och brölande, som oroar sig för tonårskillarna som trakasserar hans dotter och för fotbollshuliganerna som mer och mer tar över hemmalagets arena. En man som känner sig skyddslös, hjälplös, förbannat frustrerad.

Dottern ser honom inte. Hustrun bara gnäller, tjatar om tallrikar och vill inte ligga, medan Peter inte verkar kunna sluta tänka på hur mycket större sexuella erfarenheter hon hade när de träffades för tjugo år sedan. Jobbet är pest och hans avskyvärda chef bara kommer med floskler och tråkningar. En enda polare har han, en gammal vapendragare från Handels, men för honom är han nog egentligen nästan rädd.

När dottern blir tafsad på i simhallen av ett gäng stöddiga invandrarkillar krackelerar för övrigt medelklassfernissan och Peter far ständigt över en öl för mycket ut över ”kvinnohatare som borde utvisas”. Han är pinsam. Han får en chans på jobbet att vara något annat än en föredetting som inte går att sparka, och han sumpar den så det bara stänker om den. Man bara väntar sig att all denna rädsla och frustration ska explodera.

Så blir det inte. När Peter äntligen gör uppror gör han det trots allt inte genom att ta med en k-pist till morgonmötet på redaktionen. Han gör det genom att faktiskt visa civilkurage.

Det är en uppfriskande lösning – även om det är högst tveksamt om den i romanen verkligen leder någonstans – och den ger åtminstone Peter gnistan och självförtroendet tillbaka. Inte minst gör den honom till en människa i dotterns ögon, och det är viktigt. Deras relation har kommit lite i skymundan i diskussionerna kring romanen, men är fint och lyhört skildrad och en ljuspunkt i en roman där jag tillbringar större delen av tiden med att vilja örfila upp nästan varenda karaktär.

Kanske går det en röd tråd mellan den lyssnande, snälle Erik i Blixhalka och den desillusionerade Peter i Den onödige mannen. Det går sannerligen en mellan Den onödige mannen och den diskussion om manlighet som pågått under det senaste decenniet eller så – spännande inte minst i något av vårens Babel-avsnitt gästat av Helmerson, Inti Chavez Perez och Johan Hilton.

Själv blir jag inte minst illa berörd av Peters hustru Ylva och deras fastlåsta, infantila relation. Jag blir förbannad över hans nojjor kring hennes tidigare sexuella erfarenhet – och jag blir förbannad över hennes reaktioner, hur hon ständigt tillrättavisar honom när han blir arg och skäller honom för mesig när han inte blir arg. Hon tycker förmodligen att hon är jämställdast i världen och kan samtidigt inte förlåta honom när han inte klarar av att beskydda henne och dottern. Det är stört och paradoxalt och ska jag vara ärlig känner jag igen det bara alltför väl.

Det är förbaskat komplicerat, det här med mänskliga relationer, med könsroller, klass, etnicitet och med förväntningar. För vad är det egentligen som får en privilegierad man som Peter Håkansson, med fin familj, fint hem, fint jobb, att ändå känna sig så maktlös och undanskuffad? Vad krävs det för att ändra på vantrivsel och slentrian, på den där tysta desperationen? Räcker det med en ensam människa som ställer sig upp och säger att nu får det fanimej vara nog?

Nej, någon ny feel good-roman är Den onödige mannen knappast. Däremot en roman som tvingar till eftertanke.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-24 10:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4192

3 kommentarer

[...] Andrén skriver i recensionen på Dagens bok: ”Den fyller mig med motvilja mot allt det här med att bli vuxen, mot medelklassen och alla [...]

Den onödige journalist-mannen « Aktivarum Oregistrerad 2011-06-30 16:55
 

[...] Ovanstående citat kommer från Ella Andréns recension av Solanas på dagens bok. Om namnet är bekant så är det för att det var hon som uttryckte sitt förakt för det moderna samhället i recensionen av Helmerssons bok. [...]

 

det här var en underlig roman…

Första 2/3 är huvudpersonen helt ointresant. Arbetskamrater, fru och barn struntar i honom och han struntar i sig själv. Han dricker vin, surfar fotbollsnyheter och tänker inget intressant.

Sista tredjedelen gör hotar han en 12åring som trakasserar hans dotter och blir på det sättet den mobbare dotterns mobbare redan är… sedan stoppar han en kille från att slänga in mynt på planen i en fotbollsmatch, får stryk och polisanmäler och blir själv trakasserad.

Hans samhällsanalys begränsar sig till att allt slödder som inte följer lagen skall sättas åt hårt av samhället och av såna som Peter själv som skall visa civilkurage… som om det var en lösning på något som helst problem.

Huvudpersonen påminner mycket om Knausgård i min kamp del 2. Han är arg och sur på precis allt (och framförallt på en livsstilsmedveten medelklass) men är själv så ointressant att läsaren genast tänker att hellre tillhöra det han inte gillar än att behöva lyssna på den här människan som inte tycker att någonting är meningsfullt.

Efter att följt Peter i ”den onödige mannen” i 250 sidor kan jag konstatera att det inte finns en enda sak i hela världen som gör honom glad och det enda han vill är att alla som missköter sig skall lämna honom i fred. Trist för honom. Men som samhällsanalys… tjena.

kettil Oregistrerad 2012-03-20 08:58
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?