Matthew Shepard i Laramie, Wyoming 1998. Johan Pettersson i Katrineholm 2002. Josef Ben Meddour i Göteborg 1997. Tre män som mördats på grund av sin homosexuella läggning. Tre hatbrott som avhandlas i Johan Hiltons bok No tears for queers.

Morden är långt ifrån ensamma i sitt slag. De kännetecknas av övervåld och motiven är homofobi driven till sitt yttersta. Ändå har karaktären av hatbrott inte alltid uppmärksammats. Motiv har slätas över av missriktad hänsyn till anhöriga, eller så har pressen fokuserat på mer säljande element, som Josef Ben Meddours mördares extrema satanism.

Johan Hilton tar sig emellertid förbi kvällstidningsrubrikerna och myterna och förhåller sig till sitt ämne på en gång personligt, öppet och kontextualiserande. I var och en av de tre delarna finns han på plats, iakttar, intervjuar, forskar och funderar. Miljöer, mentaliteter och personer levandegörs på ett imponerande sätt.

Inte minst mediarapporteringen undersöks och kritiseras mycket målande och avslöjande. Mest extremt blir det i Wyoming när drevet går och Matthew Shepard blir ett slagträ i den amerikanska debatten. Han helgonförklaras av lobbyister som kämpar för att få brott mot homosexuella erkända som hatbrott, och förpassas till helvetet av den kristna högern, från vilka slagordet ”No tears for queers” är hämtat. De reser monument över Shepards rättvisa straff, demonstrerar på hans begravning och skickar gratulationskort till föräldrar vars homosexuella barn dött i aids.

Det är fullkomligt ofattbart. Och ändå tycks Hiltons drivkraft vara just en tydlig och uppriktig vilja att förstå. Vad är det hos gärningsmännen som får dem att reagera så starkt på upplevelsen att en bög stöter på dem – för det upplevs i samtliga bokens fall – att de på de mest bestialiska sätt misshandlar och dödar?

I en intervju med författaren i TV-programmet Sverige! säger han något jag fastnar för: tänk om kvinnor skulle slå ihjäl alla män som gjorde ovälkomna närmanden? Det är en fullkomligt löjeväckande tanke. De heterosexuella männen skulle utrotas på nolltid.

För på något sätt handlar det om manlighet. Bögarna upplevs som ett brott mot normer och hierarkier som känns fullkomligt livsviktiga att upprätthålla. Det är säkert ingen slump att samtliga gärningsmän är i stort behov av att bevaka det lilla övertag de har som heterosexuella män. Den brokiga skaran utgörs av marginaliserade småkriminella nollor med olyckliga barndomar, uppenbara självhävdelsebehov och hela paketet. Det är antagligen inte heller någon slump att brotten utspelar sig i småstaden Laramie med sitt cowboyideal och i de klassiskt grabbiga arbetarstäderna Katrineholm och Göteborg.

Och precis som i Stephan Mendel-Enks avslöjande av manligheten i Med uppenbar känsla för stil utgör de våldsamma extremfallen i No tears for queers toppen på ett isberg av vardaglig manschauvinism och homofobi. Manlighetsideal som spelat ut all praktisk funktion klamras hysteriskt fast vid. Enskilda individer på fel plats vid fel tid får agera personifikation av hotet mot trygga och självklara könsroller, mot den manliga makt som för de allra flesta är och alltid har varit mer eller mindre en illusion i snuttefiltsformat.