Recension

: På drift
På drift Marianne Lindberg De Geer
2017
Brombergs
7/10

På väg mot något bättre

Utgiven 2017
ISBN 9789173377287

Om författaren

Marianne Lindberg De Geer (född 1946) är främst känd som bildkonstnär och skulptör, representerad på Sveriges större muséer. Hon har också arbetat som mentalsköterska, maskör, scenograf, dramatiker och regissör. På drift är hennes debut som romanförfattare.

Sök efter boken

I läkarfamiljen är det kaos och sönderfall mellan föräldrarna och när den slutliga katastrofen sker är det mesta bortom återvändo. Hembiträdena har passerat revy och stått för den stabilitet föräldrarna misslyckats med och plötsligt befinner sig den nyblivna tonåringen Mona i krig med sin mor och ute på egna äventyr, först i Tyskland och senare i England.

Det är tidigt 1960-tal, ett på samma gång autentiskt och nästan schablonartat, så avlägset och så nära. Det är tiden och tidsandan. Ett Swinging London med ett soundtrack som följer, liksom kläderna och sminket. Där och då. Det finns något omedelbart över skildringen som genomsyras av känslan av att detta har hänt; ibland är det orealistiskt på just det sättet som bara verkligheten kan vara.

Men snälla Mona, gör inte så, fattar du inte vad som kommer att hända? Om och om igen vill jag säga till henne, stoppa henne. Hon är så ung, så vilsen – och ett så enkelt villebråd för pojkar och män. Ständigt utsätts hon för ovälkomna närmanden och regelrätta övergrepp och även när hon lyckas freda sig är det som om hon har förlorat.

På bokens baksida finns en mening som inte har sitt motstycke i romanen men som hela tiden klingar med:

Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse?

Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Det är svårt att läsa boken som något annat än en nödtorftigt maskerad självbiografi, och det finns även spår av en version skriven i första person, i stället för tredje som det är nu. Mona är ”hon” och inte ”jag” men perspektivet är hela tiden hennes, hela tiden så nära att den distansen känns överflödig.

Till en början känns det taffligt skrivet och dåligt gestaltat men vartefter blir jag mer och mer berörd. Det är som om historien vinner över språket, innehållet över formen och jag dras in på ett annat sätt.

Det finns så mycket trasighet och skörhet men också en obändig livskraft och en medkänsla med dem som är än mer utsatta. Det blir en utvecklingsroman som pendlar mellan tidens centrum och periferi, mellan nattklubbar och bakgator, där Mona går från vilset barn till konstnär, från svaghet till styrka, från objekt till subjekt i sin egen rätt. En kvinnohistoria, en av alla kvinnohistorier. De verkliga personerna blandas med de fiktiva – eller kanske bara omdöpta eller kanske inte ens det. De anonyma flickorna och kvinnorna ges återigen en revansch.

Jag ser paralleller till Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl, förstärkt av att protagonisterna har samma förnamn, eftersom de utspelar sig ungefär samtidigt och med musiken i fonden och finner även gemensamma nämnare med Emma Clines Flickorna, den där väldigt tydliga tidskänslan och utsattheten.

Jag tänker: Snälla Mona, våga tro på dig själv och ditt värde. Våga ta dina egna steg lite tidigare. Och visst är det kaxigt att sno titeln från en av tidernas största kultromaner men egentligen behövs det inte. Det blir intressant nog ändå.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-23 10:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7087

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?