Recension

: Sandöflicka
Sandöflicka Märta Fohlin
2016
Norstedts
6/10

En mellanrummens sommar

Utgiven 2016
ISBN 9789113073644
Sidor 167

Om författaren

Märta Fohlin är född 1992 och arbetar som jurist. Hon debuterade 2014 med den uppmärksammade romanen Jag duger inte åt lycka.

Sök efter boken

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär.

Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever några få familjer och några soldater, eftersom det talas om ett annalkande krig i Europa. Här på ön befinner man sig dock långt ifrån alla andra, det är litet och hanterligt men ändå jäsande av funderingar. Och det är i funderingarna allt sker, för egentligen händer väldigt lite.

Fyrvaktardottern Leila befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, i det där ingenmanslandet då man blivit för stor för det barnsliga men ännu är för liten för att räknas till de stora. Det är en tillvaro av vilsenhet men också av möjligheter. Ett mellanrum i tiden, i rummet, där det gläntas på dörrar ut mot något större – men också inåt, vad gäller egna känslor och synen på andra.

Texten badar i sommarens värme och lojhet och sommaren blir också den till ett mellanrum – till hösten blir det skola i stan, och slut med den hemtama tillvaron. Men det är långt dit, också när det närmar sig, på samma sätt som kriget är långt borta. Det är än så länge en farhåga, ett rykte, men hotet skänker också en relief åt det vardagliga medan soldaternas närvaro skapar en oro på ett annat plan.

Det är korta stycken, utsnitt av tankar, av dagar nu och då. Minnen och funderingar som vänds och vrids, naturen som får vara natur men också fylld av symbolik och det ständigt återkommande kretsandet kring kroppen, den egna och andras.

Det är fortfarande språkligt egensinnigt, med liknelser och bilder som ter sig nya, med sammansatta ord som också de är nya. Hela tiden skiftar det mellan stort och smått, mellan det precisa och det ytterst vaga.

Det känns genomarbetat och med en omsorg om detaljerna men samtidigt dyker det upp logiska luckor som skämmer det hela en aning – varför göra ägg i vattenglas och utbreda sig om färska ägg när varuleveransen kommit, när det är uppenbart att de har höns själva?

Ibland får jag känslan av att placeringen i tiden enbart är till för att kunna förklara flickans naivitet inför vissa saker, låta hennes funderingar kring män och kvinnor – och moderns förflutna – vara just så vaga som de inte längre skulle kunna vara i vår tid. Kulisser och staffage för att skapa en spänning och ambivalens som nu kräver andra medel, eller kanske en naivitet på ett annat plan.

Med det sagt är det ändå njutbart att vistas på denna ö, denna, som det känns, sista sommar. Den är uppfylld av sitt eget nu, liksom Leila är uppfylld av sitt eget växande och på sätt och vis tillblivande.

Saga Nordwall

Publicerad: 2016-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-19 19:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6760

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?