Det finns oräkneligt många taggstungna du:n och ni:n i Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön. Någons yttre värld återspeglar den inre och det får ”du” och ”ni” ta skit för.

Tvåradingar. Arga, sura, cyniska, ledsna tvåradingar. Jag hoppas att mina läsvanor bara har råkat halka in på ett särskilt grått spår, men argt, surt, cyniskt och ledset finns det mycket av i svensk poesi idag, vad det verkar. Ön skriver in sig i gänget, men det ska sägas att den samtidigt sätter sig rätt hårt emot och är något av en equal opportunity offender.

Dikterna sveper genom svensk politik och samhälle. På bland annat den punkten är Ön tydligt besläktad med Tove Meyers Asfaltshimmel från tidigare i år, men med mer ilska och mindre likgiltighet. Mer rädsla – överhuvudtaget intensivare känslor. Mer obscen – eller kanske ärligare, mindre pyntig. Sak samma: böckerna gifter sig i bokhyllan.

En aktuell fråga idag är om skönlitteraturen har lyckats förbereda oss på de rådande, olyckliga omständigheterna. Poesin förbereder oss i alla fall inte på världshändelsernas överdjävlighet; poesin är post-överdjävlig, vad det verkar. De båda diktsamlingarna kännetecknas av ett Efter. Det har redan hänt, känns det som, och nu står vi här: Asfaltshimmel på sin tunnelbanevagn, Ön … oklart.

Det finns en genomgående antydan om svaghet i Ön. (För vad är det som nästan händer högst upp på sidan 17?) Läsarens stämning bör därför inte överensstämma med diktsamlingens när man läser den. Ta igen den förlorade sömnen efter valvakan innan du läser Ön.