Recension

: Det nionde brevet
Det nionde brevet Catrin Ormestad
2016
W&W
7/10

Läsvärd grundkurs i empati

Utgiven 2016
ISBN 9789146230472
Sidor 366

Om författaren

Fotograf: Miki Kratsman

Catrin Ormestad föddes 1975. Hon är journalist och har arbetar på bland annat Ordfront. Numera bor hon i Tel Aviv.

Sök efter boken

Det är sommar på Gräsö och det rustas till begravning. Lea Höjer, öns gamla matriark, har gått ur tiden. Efter sig lämnar hon Walter, sonen som i ungdomen valde att släppa sina drömmar. Och Juliana, sondottern som flugit hem till Sverige från sitt liv som journalist i Delhi. Kvar finns också Sumpen, gården från vilken Lea styrt ön under större delen av 1900-talet. Avståndet till lagstiftare och folkhemssverige har skapat ett eget sätt att hantera saker och ting och det sista ordet i varje fråga tillfaller henne.

Så även under sommaren 1955 när den romska cirkusen kom till ön och förändrade allt. Det var med förvåning öborna kunde konstatera att det räckte med en hemlig viskning från tonårige Walter för att järnladyn skulle örfila honom och motvilligt ge sitt medgivande till cirkusdirektören att de kan stanna till efter midsommar.

Med annorlunda utseenden, musikstilar och nya dofter rörde romerna om i Gräsöbornas hjärtan. Hos somliga väcktes kärleken till det nya och föränderliga, hos andra misstänksamhet och avsky inför det okända och okontrollerbara. Om bara Lea fått sin vilja igenom hade branden aldrig startats, familjen hade kanske hållit ihop och hennes begravning många år senare skulle inte attrahera en främling i mörk hatt, med en trollkarlsbok i fickan och frågor om sitt förflutna som krävde svar.

Det nionde brevet är å ena sidan en roman i mängden om familjehemligheter och det förflutnas hemsökelse och som sådan kan läsas med behållning. Men den är mer intressant som en berättelse om fördomar och motsättningar. Fördomar, inte bara gentemot olika folkslag utan även mellan föräldrar och deras barn.

Juliana vantrivs hos Walter eftersom han inte utvecklats med sin tid. Med ordval som zigenare och negerboll är han i sin dotters ögon mest en gammal inskränkt bonde. Om hon bara visste hur han som ung skrämdes av tanken att behöva tillbringa sitt liv på Sumpen, hur långt han ville resa och hur mycket han var beredd att offra för att få tillbringa livet med Hana, zigenerskan från cirkusen.

Och precis som Walter inte kunde vara stolt över sin kärlek till Hana i Sverige under 1950-talet förvandlas Julianas vistelse i dagens Indien till en erfarenhet i hur det är att vara paria. Sartaj, som hon har otrohetsrelation med, kan inte binda sig till henne, dels eftersom alla vet ju hur lössläppta svenskor är.

Det är uppfriskande att Catrin Ormestad inte moraliserar kring fördomars skadliga effekter utan istället, som jag förstår det, nyanserar diskussionen och visar hur allmänmänskliga, naturliga och möjligen ofrånkomliga de är. Frågan vi måste ställa oss är vad vi ska göra av dem. Starta en brand eller bjuda in till midsommarfest.

Min enda invändning är egentligen språket. Det är ofta på gränsen till övertydligt dokumentärt och lämnar få utrymmen för den egna fantasin vilket gör att jag har svårt att engagera mig känslomässigt i karaktärerna. Läsningen känns bitvis mer som en syssla än en upplevelse att sugas in i. Men författaren ska ha en eloge för den fina skildringen av Gräsö och dess befolkning. Berättelsen med alla detaljer från bondgårdslivet på en ö, snygga personporträtt och dialogerna med de olika generationernas specifika sätt att uttrycka sig, gör den här boken riktigt läsvärd.

David Hofman

Publicerad: 2016-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-22 08:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6652

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?