Recension

: Harry Potter and The Cursed Child
Harry Potter and The Cursed Child J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
2016
Little, Brown
8/10

Hjärta, smärta och magi

Det här är en av svår bok att recensera, av flera olika anledningar. För det första: även om förlaget hela tiden varit öppet med att Harry Potter and the Cursed Child är ett pjäsmanus, och inte en roman, så har den ändå mer eller mindre lanserats som ”nya Harry Potter-boken”. Jag visste att det var ett manus, men var ändå inte förberedd på vilken annorlunda läsupplevelse det skulle bli. Trollkarlsvärlden i Rowlings sju romaner om Harry Potter är så detaljrik, fyndig, och genomarbetad att man förflyttas till den långt innan dess invånare ens börjat prata ordentligt med varandra. I Harry Potter and the Cursed Child är det tvärtom – världen är tom, och det är upp till dess invånare att få en att känna sig hemma. Det är den andra anledningen till att den här recensionen är svår att skriva: Harry Potter, och Hogwarts, känns som hemma för mig. Jag har läst och älskat böckerna i så många år att de blivit en viktig del av min personlighet. Det är svårt att försöka vara opartisk i en sådan situation.

En tredje anledning är Rowlings uppmaning att ”keep the secrets”. Hon har twittrat det till fansen, och det sägs att det suttit skyltar med just den frasen på väggarna när skådespelarna har hållit sina repetitioner. Bevara hemligheterna, avslöja inte handlingen för folk som inte läst eller sett pjäsen än. Det är självklart en fullständigt rimlig uppmaning, men gör det också svårt att skriva något annat än en mycket ytlig sammanfattning av boken. Mycket av det som väckte starka känslor i den åttonde berättelsen är sådant som läsarna bör få uppleva själva, inte få berättat för sig. Jag ska göra mitt bästa för att beskriva min upplevelse av Harry Potter and the Cursed Child utan att förstöra spänningsmomenten för er som inte läst den än, men jag vill ändå varna för att vissa smärre avslöjanden kommer äga rum. Jag lovar att inte säga för mycket, men om du läser vidare nu är det på egen risk.

Albus Potter (son till Harry Potter och Ginny Weasley) är något av en besvikelse för sin omgivning, och inte minst för sin far. Redan på Hogwartsexpressen på väg till sitt första skolår, blir han vän med fel person – Scorpius Malfoy, son till Harrys gamla ärkefiende Draco Malfoy. Att Draco sonat många av sina ungdomssynder spelar ingen roll. Inte heller att Scorpius helt saknar sin fars fördomsfulla och överlägsna sätt. Bara att de är sina föräldrars söner är tillräckligt för att deras vänskap ska vara anstötlig. Motviljan mot pjäsens radarpar gäller inte minst Albus kusin Rose (dotter till Hermione Granger och Ron Weasley), som tycker att vänskapen mellan Albus och Scorpius är så motbjudande att hon vägrar vistas i samma rum som dem. När Albus vid ankomsten till Hogwarts dessutom blir insorterad i Slytherins elevhem blir det droppen som får bägaren att rinna över, och Rose (tillsammans med de flesta andra på Hogwarts) tar totalt avstånd från Albus.

Utanförskapet leder till att Albus tid på Hogwarts skiljer sig dramatiskt från Harrys skoltid. För Harry var Hogwarts Räddningen – hans första riktiga hem, och Gryffindors elevhem hans första gemenskap. Att Albus vantrivs och helst inte vill vara på Hogwarts alls driver in en allt större kil mellan far (som inte förstår varför Albus inte bara kan anstränga sig lite), och son (som varje dag får höra hur olik han är sin far, Hogwarts Hjälte). Harry försöker vara tolerant inför Albus elevhemsplacering, men kan inte riktigt skaka bort det han upplevde (och fick inpräntat i sig) under sina Hogwartsår: Gryffindor är de goda, Slytherin är de onda. Hur hanterar man att ens egen son inte vill ha arvet man nästan offrat sitt liv för att säkra åt honom?

Även om fokus i Harry Potter and the Cursed Child främst ligger på Albus och Scorpius, ger inblickarna i den vuxna Harrys liv en välkommen nyansering av trollkarlsvärlden från hans ungdom. Att Harry tagit skada av sin uppväxt hos Dursleys som vanskötte och (i alla fall psykiskt) misshandlade honom på alla tänkbara sätt känns egentligen självklart, men är något som sällan påtalades i de tidigare böckerna. I böckerna om Harrys barndom är hans groteska släktingar och deras hatiska inställning mot honom ett nästintill komiskt inslag, som om Rowling testade hur avskyvärd man faktiskt kunde göra en människa. Den vuxne Harry, däremot, drömmer mardrömmar och återupplever trauman. Att till slut erkänna vilken smärta Harrys barndom faktiskt orsakat honom känns nästan förlösande, och ger definitivt mer djup åt Harry som både karaktär och förälder.

En annan karaktär som också blir mer nyanserad i Harry Potter and the Cursed Child är Draco Malfoy. Hans roll i berättelsen är inte längre att vara en endimensionell översittare, och det gläder mig att se honom bli en egen person. Draco är ensamstående förälder sedan Scorpius mamma dog, och har precis som Harry svårt att nå fram till sin son.

”I can’t talk to him either. Scorpius. Especially since – Astoria has gone. I can’t even talk about how losing her has affected him. As hard as I try, I can’t reach him. You can’t talk to Albus. I can’t talk to Scorpius. That’s what this is about.”

När Albus och Scorpius plötsligt försvinner på vägen till Hogwarts, slår sig deras föräldrar ihop för att hitta dem. Vad som hade kunnat bli en klyschig ”värsta fiender måste jobba ihop för gemensam sak” blir istället ett uppriktigt samarbete där förtvivlade föräldrar hittar styrka i varandra och den oerhörda kärleken till sina barn.

I Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig delar av handlingen längs alternativa tidslinjer, och läsaren får en inblick i både en mycket mörkare framtid, och vad som hade hänt ifall det hade gått annorlunda i de tidigare böckerna. Ofta blir det logiska luckor i berättelser där tidsresor och parallella verkligheter är inblandade, och det gäller tyvärr här också. En annan svaghet är att Harry Potter and the Cursed Child ofta känns mer som fanfiction än originalberättelse, något som förmodligen till stor del beror på att den faktiskt inte är skriven av Rowling själv. Rowling har hittat på historien, som Jack Thorne och John Tiffany sedan baserat pjäsmanuset på. Thorne och Tiffany gör för det mesta ett väldigt bra jobb med Rowlings karaktärer, med några få undantag här och där när de faller pladask i fanfictionpölen.

Harry Potter and the Cursed Child är absolut en nostalgitripp, och många av mina starka känslor för den beror på att jag redan hade en stark relation till många av karaktärerna sen tidigare, men jag vill vara tydlig med att Harry Potter and the Cursed Child definitivt står på egna ben. Huvudberättelsen om Albus och Scorpius är stark och beroendeframkallande. Att man hejar på dem när de försöker ställa saker till rätta och lider med dem när det går fel är tack vare dem själva, och inte på grund av deras föregångare Harry, Ron, och Hermione.

Om du har längtat i 9 år på att få träffa dina älskade vänner igen kommer förmodligen Harry Potter and the Cursed Child inte vara återföreningen du hoppats på. Vad det däremot är, är ett fint mejl från dina vänner som du inte träffat på länge, men blir glad att höra från, även om det bara är några rader. Det är kul att höra vad de har för sig nuförtiden, även om det inte är samma sak som att faktiskt få umgås med dem.

För er som inte har läst Harry Potter förut: jag tror att ni också kan ha glädje av den här boken, även fast läsaren förutsätts ha en del bakgrundskunskap om karaktärerna och handlingen i de tidigare böckerna. Förmodligen blir det en ganska annorlunda läsupplevelse än det blev för oss som levt med Harry Potter större delen av våra liv (själv läste jag boken på ett dygn och fick sedan ha debriefing med två närstående Harry Potter-fans för att bearbeta alla känslor som kom upp), men jag tror att det kan bli intressant. Hör gärna av dig om du läst Harry Potter and the Cursed Child utan att ha läst de andra böckerna, det vore spännande att höra hur det funkade!

Katze Collmar

Publicerad: 2016-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-11 17:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6651

2 kommentarer

spännande Katze!
Måste absolut läsa boken (som jag hade tänkt dissa) efter din rescension. Tack för det!

Som gammal (!) Potter-fan trodde jag inte att jag skulle kunna få ut ngt av det som hände innan den sista avslutningen av den ¨sista¨boken. Skoj

kramar från svärmor

Cecile Oregistrerad 2016-08-13 18:41
 

Håller med. Kommer att tänka på någon trist typ som föreslog att Hogwarts är någon sorts psykiatrisk institution där Harry sitter inlåst och fabulerar, något som fick mig att snarare tänka mig att Harry hade mardrömmar om en alternativ tidlinje utan magi, där inget brev och ingen Hagrid räddade honom från Privet Drive, och att det fanns magiker som behövde vård eftersom de inte kunde acceptera magi och vad de var … Enda sorgliga var att jag läste ut den så fort! Hoppas att den snart omarbetas till ett filmmanus och blir en film eller till en roman … Gissar att Filmbolagen dräglar vid tanken på en HP-film till.
Älskade också hur det kom upp det jag tänkt på nämligen både Snapes och Dracos ensamhet, inte precis så det dräller av jämbördiga verkliga vänner runt dem. Tänk om Draco och Hermione jobbat ihop om något? Eller om Harry blivit kompis med Draco, därför att han verkligen längtade så efter en vän efter tio år i Dudleys skugga?

Ingrid Oregistrerad 2016-08-22 11:43
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?