Det finns så många händelser i den egna familjens historia som skulle vara värda att berätta om för andra. Vid tillfällen när anekdoterna ges liv av någon som själv upplevt dem är jag ofta idel öra, det är kul att höra om andras livserfarenheter. När jag tänker efter tycker jag att många händelser från mina arbetsplatser också är värda att berättas.

Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.