Recension

: Vid tidens ände
Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand Håkan Håkansson
2014
Makadam Förlag
9/10

Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

Utgiven 2014
ISBN 9789170611438
Sidor 570

Om författaren

Håkan Håkansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han har tidigare varit verksam vid bland annat The Warburg Institute i London, och hans avhandling Seeing the Word: John Dee and Renaissance Occultism belönades med Clio-priset 2001. Sedan 2013 är han verksamhetsansvarig för Handskrifter och specialsamlingar vid Universitetsbiblioteket i Lund.

Sök efter boken

Att under en begränsad tid läsa historiska texter. Jag kan inte. Utan att flyta bort i tanke, hamna i andra spår – och efter en stund förstå att jag har läst min egen fantasi. Men.

En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Textutdrag (Visa/göm)

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5927

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?