På ett kalas träffas Barbro von Vegesack och Sven Ulric Palme, och blir genast förälskade. Barbro är en ung kvinna som tycker om att gå ut och dansa, jobbar inte mer än hon måste och har det gott ställt genom sin familj. Sven Ulric är akademiker som kämpar sig fram med diverse småpublikationer och forskning, fullt dedikerad sitt arbete. ”Inte förrän jag är fyrtio kan jag ge dig den familj du längtar efter”, skriver han. Mellan 1937 och 1940 pågår den brevväxling vi får följa, i boken som är sammansatt av deras son, Thomas Palme.

Till en början verkar inte Barbro och Sven Ulric vara en särskilt perfect match. Ändå kan han inte släppa henne. Han blir svartsjuk när Barbro blir uppvaktad av andra på sina danser. Men Barbro älskar ju att vara omsvärmad. Ändå är det något med Sven Ulric som alldeles trollbinder henne. Kanske är det hans intresse för henne som person? Han frammanar en lust i henne att vidareutbilda sig. Att inte, som brukligt vid den tiden, ge upp sitt eget yrkesliv för en man.

Det är träligt att läsa breven med det ålderdomliga språket. Jag tror att jag ska vänja mig och komma in i det, men det gör jag aldrig riktigt. Istället fastnar jag och undrar om det ändå inte varit brukligt att stycka ner lite på sina ställen? Till förmån för en god historia, på bekostnad av brev skrivna av personer som inte kunnat godkänna att de dels publiceras, dels redigeras. Jag tror det hade varit värt det.

Det intressanta med Älskade struntflicka är förstås hur kärleken alltid sett likadan ut, mer eller mindre. Detta gulliga i hur två personer förlorar förståndet och blir som tonåringar, utsvävande och pompösa i sina ord. ”Älskade” hit och ”jag kan inte leva utan dig” dit. Det är vackert. Som en bal på slottet. Det är också intressant att få sina fördomar om könsroller på 40-talet ifrågasatta. Det är en sak att veta fakta om en tid, att på en höft kunna säga ”jo, men på 40-talet var kvinnosynen si och så, mansrollen si och så”, och en helt annan sak att uppleva tiden på riktigt, genom människor som faktiskt levde då. Jag följer fascinerat diskussioner om jämställdhet i hemmet, hur det skulle se ut om de så småningom skulle skaffa barn (Barbro som kan framstå som så traditionell i sina värderingar stundtals, svänger om och blir förbannad när Sven Ulric skickar artiklar om hur uppdelningen kan se ut i konstnärsfamiljer, där kvinnan får rucka på sin frihet om det ska fungera), preventivmedel, som inte är det lättaste att skaffa (och Sven Ulric visar sig mera positiv inför det än Barbro) och så vidare.

Sen blir det förstås smått outhärdligt med allt ”småflick” och ”lillflickan” och ”mitt kvinnobarn”. Och Barbros nedvärderande av sig själv inför Sven Ulrics mer belästa jag går mig också på nerverna. Men det är ju delvis tiden, delvis klass och personlighet det skildrar.

Sven Ulric har en mycket intressant utläggning om faran i att skilja kärlek och sex åt alltför mycket, som jag sätter ett gem vid. Sin ålderdomligt moraliska ton och synen på psykologi till trots tycker jag att den träffar något väsentligt och odödligt, något vackert som jag känner att jag kan ta till mig.

Saken är psykologiskt enkel. Inom intet område har det visat sig att förknippningar äro så ödesdigra som inom sexuallivets. Förknippningar till sexuallivet blir ofta outrotliga. En utövad råhet eller hänsynslöshet resulterar i en skygghet, som urartar i infantilitet eller fördröjd mognad. Skiljer Du en gång, under inflytande av ett rus, en stämning, Din kropp från ”blick och dröm”, nå det må vara. Men sker det oftare, så blir resultatet, att Du sedan, när Du kommer till den väsentliga erotiska upplevelsen, till det fysiska umgänget med den, som Du älskar och älskas av, inte kan fånga igen den ”blick”, den ”dröm”, som Du nyss lämnade utanför. Din erotik har förknippats med känslolöshet, en cynism, som du inte kan komma ur, och Din verklige älskade skall förgäves och förtvivlat arbeta för att få Dig att ryckas med i det, som verkligen är erotik och som är föreningen av ”dröm och blick” och kropp.

Sven Ulrics och Barbros kärlek växer i en tid då nationalismen och så småningom antisemitismen bredde ut sig över Europa. När Barbro under en period jobbar i Tyskland blir detta än mer tydligt. Jag tycker det är intressant att läsa om synen på nationalsocialismen och Hitler innan man, så att säga, står med facit i hand. Hur tänker man kring det hela då? Om man är upplyst och beläst, som Sven Ulric? Och om man inte är det, som Barbro? Intellektuellt växer Barbro med Sven Ulric. På samma sätt lär Barbro Sven Ulric att ta vara på livets roliga, inte förlora sig helt i sitt arbete.

Jag hade velat ha en grov nerstyckning och mer av den utomstående världen, mindre av kärleksgullegullandet. Som det är nu går det trögt framåt, och det tar liksom aldrig fart. Det är många trådar som känns överflödiga, om man ska vara hård, och jag tänker att en del av problemet ligger i att det är just sonen, Thomas Palme, som satt ihop denna bok.

Å andra sidan, vem annars hade varit aktuell att göra det?

Det är alltid intressant att läsa om den lilla människan i historien; hur har hennes liv tett sig? Vad har hon känt, hur har tiden påverkat henne? Detta är frågor och resonemang som väcks, men sällan fördjupas.

Det jag tar med mig av Älskade struntflicka är den fina insikten i att kärleken övervinner hindren på vägen. Oavsett klass, ekonomiska förutsättningar eller vad familjen har att säga om saken: gick det på 40-talet så går det idag. Det känns hoppfullt inför framtiden.