Recension

: 2,32 meter under havet
2,32 meter under havet Maria Fröjdh
2016
Bokförlaget Mormor
9/10

Språklig förundran

Utgiven 2016
ISBN 9789185841929
Sidor 208

Om författaren

Maria Fröjdh är journalist och författare. Hon har arbetat länge inom dags- och fackpress, bland annat på Vi Föräldrar, varit redaktör för en rad böcker om barn och föräldraskap och skrivit böckerna Stora boken om sjuka barn (2009) och Vi Föräldrars stora bok om barn (2012). Hon har även skrivit två skönlitterära böcker tidigare, Nattbaderskan (1990) och Blåeld (1993). 2016 kom romanen 2,32 meter under havet.

Sök efter boken

När jag läser vill jag väckas. Planlöst vandra omkring i språket. Förundrad. Jag vill drabbas, psykiskt och fysiskt. Jag vill att texten ska slå an en sträng och sedan få den att ihärdigt darra någonstans djupt inom. Maria Fröjdhs roman, 2,32 meter under havet, gör just detta. Där finns en täthet i språket, en slags otvingad hetta. Fröjdh ger språket liv. Sedan låter hon det långsamt flyta ut och sprida sig. Fritt. Vildsint.

Det enda som fanns kvar var mörkret: de skallrande rutorna och mörkret. Solen var dold bakom tunga, svarta moln som gick så lågt att de smälte samman med havet och marken. Trots att det bara var eftermiddag kändes det som mitt i natten. Vinden var full av sand och jord och starkare än Alice någonsin känt den. Då och då grep den tag i bussen som för att stoppa den, välta den, visa att allt var fel.

Det är 1969. Alice, pappa och mormor har lämnat äppelgården Gustavslund på Österlen. De har flyttat till Kri-schan-sta. Det låter som när någon harklar sig för att släppa iväg en spottloska. Utanför fönstret ligger nedfallna takpannor och i huset står lådor i hörnen. Där är kalt och kallt. Alice tycker att det nya huset ser ut som en skolåda. En skolåda på en stenig planet. De har flyttat till ett månlandskap.

Alice har ett hål i magen. När hon lägger handen däröver går det som en stöt, ut i handen och tillbaka in igen. Det fattas något, något viktigt. Något har slitits bort, brutit henne itu. Det är mamma. Mamman som gått bort. I Kri-schan-sta ska de börja om. Ta bort allt det som blivit fel. Alice pappa, Richard, rör sig på gatorna. I Kri-schan-sta är livet lagom. Människorna tycks besatta av likhet. Det är putsat. Välklätt. Ordentligt. Richard tänker att det här måste vara bra. Alice har handen på magen. Hålet är tungt, hårt som sten. Utanför, någonstans i periferin, finns ett omätligt ingenting. Om hon inte aktar sig kommer det tränga undan alla minnen.

Ansiktet trängde igenom dimmorna. Först nästan, Televinkennästan, sedan hakan, pannan och det mörka håret. Allra sist ögonen, blicken som var som varm choklad. Alice reste sig och sträckte armarna mot henne. Kinderna glödde när hon log tillbaka. Skinnet svartnade, några hudflagor virvlade runt i luften. Mullret i luften, det krokiga fingret på himlen.

Maria Fröjdh är journalist och författare. Hon har arbetat länge inom dags- och fackpress. Hon har tidigare gett ut två skönlitterära böcker, Blåeld och Nattbaderskan. Hennes tredje roman, 2,32 meter under havet, är en berättelse om sorg. Om att fortsätta gå när världen tynger som mest. När skuggorna bygger bo under huden. Maria Fröjdh väver skickligt samman två perspektiv, pappans och dotterns. Författaren står utanför och tittar in, men lyckas ändå skapa en närhet till karaktärerna. Det är i den närheten jag fastnar. 2,32 meter under havet är en drabbande roman. Hudlös. Det är en roman som jag kommer bära med mig långt och länge.

Amanda Mjörnman

Publicerad: 2016-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-26 11:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6770

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?